Min inre eremit kan tydligen tillfälligt tystas ned, men aldrig försvinna. Det är bara att ömt ta den i handen som en liten minibebis.

Ibland tänker jag på farfar. En gång skulle en annan farbror komma och hälsa på farfar på ön, och när farfar såg honom komma över havet så bara muttrade han och hade en rynka i pannan. Han tyckte att den här andra farbrorn pratade så mycket.