Servern för min andra blogg är nere så jag får skriva lite i sopbloggen istället. Jag ville bara helt akut berätta om mitt nya fredagsnöje, som är att titta i SVT-Play på program där människor berättar om sina livsöden. Jag blir uppslukad, ledsen, rörd, lycklig. Jag fäller tårar och ler brett. Sedan känner jag mig tom, tänker på mitt eget livsöde, känner ett behov av att lyssna på den här låten:

Nej, jag kan inte bara lämna denna blogg i sticket. Jag tycker att den känns så varm och inbodd. Och lilla Grävis! Jag kanske fortsätter att skriva här ibland. Typ sådant som inte är tillräckligt pretentiöst för min nya snobb-blogg. Det här ska bli min bloggsoptunna.

Det finns även vissa trådar utslängda i denna blogg som inte bara kan lämnas hängande i luften. Till exempel: vad hände med mitt superspännande bakprojekt?
Äh, jag skiter i det. Jag har inte tillgång till ett stort kök längre och dessutom har jag viktigare saker för mig.

min nya blogg. den är lite bättre än den här.

I denna sena nattetimma har Epic alien gått och skapat en ny blogg.
Det har faktiskt Epic fail också gjort, men hon är lite mer hemlig.

Nu ska jag i ett försök att skapa antydan till hemlighetsfull aura gå och lägga mig utan att tala om adressen till min nya bloggish. hihi.

OBS jag & E är fortfarande bästisar IRL.

Var är våra plommon och nektariner, den svagt stickande lukten ur doftflaskan i bilen, din fotsvett och smulorna av tobak? Var är våra händer som rör sönder sockerkornen i kaffet på morgonen, och sandkornen? Var har du gjort av ditt skägg och det det doftar? Okej jag vet var, ville bara ställa några retoriska frågor.

En morgon vaknade jag och tänkte att jag skulle gå efter vatten till min älskade, men upptäckte att jag befann mig i en öken. Det fanns ingenting att ta. Det finns ingenting att ge.

På fredag ska jag skriva min första salstenta i Sverige på över ett år. Jag känner mig helt passivt utfreakad över detta. Sedan ska jag utföra mission segelbåt med min bror och några till små änglar. "Vi" ska segla hem den namnlösa båten (ingen annan än brosif kan segla). Jag har bestämt att imorgon ska jag köpa Hoegaarden på Systemet och sedan låna böcker på bibblan. Två bra saker ur samma värld, skulle man kunna säga, om man vill iaktta ett något mer innovativt perspektiv.

Jag tänker att jag ska starta en ny blogg, men jag kan inte komma på vad den ska heta eller vad jag ska skriva däri så det blir inte av. Om man startar en ny blogg måste man skriva riktiga saker, alltså inte inlägg som det här.
...Jag är inte en särskilt förtegen person, lyckas aldrig skapa en hemlighetsfull aura omkring mig. Jag försöker inte heller.

Om man ändå finge vara ett djur. En ko t ex.

it ain't over 'til it's over

Existentiella perspektiv på relationer är allt jag åtrår just nu. Jag läser om det, jag tittar på det, jag lyssnar på det och jag tänker på det. "Hur var det möjligt att varje dag vakna upp och bli igenkänd av någon annan, när man ofta knappast kunde känna igen sig själv?" Nicole Krauss alltså. Så vis.
Och i Oförnuft och känsla talar en "uppbrotts-knarkare".

Och mamma och pappa, vännerna här, vännerna där, jag själv hjärta "livet"? Etc.

Och bredvid mig ligger en skinnväska från Marocko och luktar åsna.
Och på sängen ligger en massa foton som jag tittar på om och om igen med skiftande attityd. Och en helvetes tyst mobil.

Jag har inte tid att tänka på karriär, framtid och försörjning längre. Jag är fullt upptagen med att fundera på, och sedan åka runt i Europa och ta hand om, de olika delarna av mitt hjärta som jag råkat sprida ut.

I skärgården finns fläckar som är som en solvarm katt. Man kan böja sig in i dem. Där är det varmt, torrt, tyst och stilla, och det doftar trygghet. Runtomkring fortsätter det att blåsa, susa och stänka. De här fläckarna skulle inte kunna existera utan tumultet runtomkring.

Till och med den inre eremiten blir lycklig av en kväll med vacker fotokonst, och sedan en inkokt lax på Svejk. Med prima sällskap. Och två öl.

Och en bokad biljett till kompisarna i Zürich.

Man kan ju vara ensamvarg hur mycket som helst, men verklig glädje måste emellanåt byggas upp med hjälp av andra människor.

Min inre eremit kan tydligen tillfälligt tystas ned, men aldrig försvinna. Det är bara att ömt ta den i handen som en liten minibebis.

Ibland tänker jag på farfar. En gång skulle en annan farbror komma och hälsa på farfar på ön, och när farfar såg honom komma över havet så bara muttrade han och hade en rynka i pannan. Han tyckte att den här andra farbrorn pratade så mycket.

Såhär är det. Stället där man mest av allt gillar att leva är där man helst av allt skulle dö. Om man nu måste dö.

Bebisar i nagellacksflaskor
Lena Cronqvist, Kyssen III
Man utan minne av Nicole Krauss
och allt det andra.

Hur det inte får bli

Inatt drömde jag att jag födde en pytteliten bebis, typ 2 cm lång. Jag hann inte ens vara gravid, bebisen bara kom ut som en total överraskning. Jag vet inte alls varför - och detta var jättehemskt - men jag hade ju inte hunnit förbereda någonting inför bebisens ankomst, så jag visste inte var jag skulle lägga den (tänkte att jag inte ens hade fixat en skötväska...), så jag lade den i en flaska rosa nagellack. Nagellack! Lilla plutten, det är ju jättegiftigt för en tvåcentimeters bebis. När jag förskräckt insåg vad jag hade gjort tog jag upp den, torkade jag av den så gott jag kunde och virade in den i något mer skonsamt. Sedan insåg jag att bebisen måste frysa, den var halvt bar. Jag täckte över den så gott jag kunde och oroade mig för hur jag redan hade fördärvat denna lilla ädelstens hud, hjärnceller och nu säkert åsamkat den en allvarlig förkylning också. Och den var ju så himla liten! Jag kände mig usel som mamma och funderade på att jag borde meddela pappan i Italien om att han hade blivit pappa. Sms?

Nu berättar jag vad du ska få i födelsedagspresent för jag är så himla NÖJD med vad jag har köpt!

Croissanter

Bagels


Pretzels

Nej jag ska inte ge bort bröd i födelsedagspresent.
Jag brukar försöka att inte prata om mina planer innan jag genomför dem. Men det brukar inte funka. Nu har jag gett mig själv tre bakprojekt. Detta ska jag göra, snart!
Men croissanter (smördeg) kräver kyla - kyliga ingredienser, kyliga bakredskap, kylig atmosfär. Det går inte just nu. Pretzlarna ska badas i kaustiksoda! Måste fråga pappa om lov först. Baglarna däremot... det skulle kunna bli av snart. Återkommer när jag har något att komma med.

Ekologiskt system

När det är så här varmt, över 30 grader, så blir man så trött och seg. Hjärnan arbetar i motståndet av en tjock sås, hjärtat flämtar snarare än slår, kroppen ligger i en het dvala. Men värmen alstrar också sådant som vidrig stank och, visar det sig, tillväxten av en gigantisk koloni vita larver i soptunnan. Jag hade lojt noterat en ovanligt oangenäm lukt ur soptunnan tidigare under dagen. Inte kunde jag ana att det under locket också dolde sig ett myller av dessa små kryp. Efter jag hade blivit varse detta var jag inte alls trött och seg längre, jag var på helspänn, klarvaken. Varenda cell i min kropp ålade sig likt vita små larver. Naturen ser alltid till att kompensera för sig själv så gott det går.

Meningen med livet

Åt just en perfekt mogen och lätt kyld bit galiamelon och rös. Så stark var upplevelsen.

Varm i hjärtat

Det händer kanske att jag stämmer in i en klagokör av bara farten, men egentligen älskar jag att via facebook ta del av när avlägsna bekanta skaffar barn, hyllar sin "älskling", hyllar sina nyfödda barn och "fredagsmyser". Med familjen. Jag tycker att det är fint.

Ja, men vi gillar samma färger.

Ja, men vi är födda i samma stjärntecken.
Ja, men våra föräldrar är födda i samma stjärntecken.
Ja, men du stängde också in dig under tonåren.
Ja, men vi har likadana fötter.
Ja, men vi äter allt båda två.
Ja. Men.

Närvaron av en kompis i fjärran.

Konsten att förvandla bajs till guld

En av de äckligaste grejerna man kan äta kan förvandlas till en av de godaste. Och då snackar vi gott! Tog just en tugga och var tvungen att stöna lite. Nu ska jag baka en till och lägga i frysen.
Jag håller på att ta igen nio månaders avsaknad av huslighet. Stönar njutningsfullt medan jag tvättar, vattnar gräsmattan, rensar ogräs, diskar, handlar, lagar mat, sopsorterar, städar. Aaah.

Slajm tajm

Mamma har en grön ansiktskräm som hon har köpt i Thailand och den ser ut exakt som Konrads kalasklister! Jag älskar den.

Positioner

När man står ovanför eller nedanför en rulltrappa och ser skylten "Ej ned" eller "Ej upp" så öppnar sig livets storhet framför en. Man befinner sig på en plats som inte faller in i de färdiga kategorierna, i vilka det som inte är ner är upp, och det som inte är upp är ner (alternativt bara "plant"). Här är det dock varken ner eller upp eller plant. Om jag förflyttar mig så kan exempelvis "Ej ned" med lätthet förvandlas till den enkla kategorin "Upp", allt beror på min positions relation till trappans rullriktning. Men i vissa specifika positioners relationer så hittar vi alltså det här tredje alternativet utan namn. Den tredje, kanske verkligaste, och helt säkert vaknaste platsen som endast kan beskrivas genom vad den inte är. Den faller utanför livets förutsägbarhet. Vi har fortfarande inte ord för att beskriva allt och detta ger mig ytterligare en anledning till att fortsätta utforska livet.

Dessutom är det roligt för det känns som ett retsamt skämt i det offentliga rummet. Tänk om man skulle vara i en klädaffär till exempel och det skulle sitta uppe skyltar med "Ej provhytt". Man bara: Jaha men var ÄR provhyttarna då?!

Live-inlägg

Jag kollar på Nolltolerans på tv och blir paranoid. Men shit vilken spännande rulle. Gottar mig i spänning. Och Jakob Eklund.

Gratis spa

När jag åkte hem med 311:ans buss för några dagar sedan satt jag mittemot ett par i övre medelåldern. De småpratade med mjuka stämmor. Jag lyssnade inte ens på vad de sa, jag bara lät de perfekt stämda ljudvågorna ge mig gåshud, så som jag brukade göra på den tiden bussen fortfarande hette 894. Så som jag fortfarande gör ibland, på tåg eller liknande, om jag har turen att sitta i närheten av människor som samtalar tillräckligt mjukt, lugnt och regelbundet - och länge - för att jag ska kunna sjunka in i min behagliga dvala. Jag bestämde mig för att åka en hållplats extra för att hinna njuta till max.

Cykeltur

Nu vet jag vad som växer på Skoklosters fält: ÄRTOR!

?

Jag hittade en knapp till en kappa jag redan slängt.
Jag hade övervikt i bagaget och kappan var ändå för gammal och ful så jag tryckte ned den i en papperskorg på flygplatsen. Knappen hade jag lagt i en gammal ostask en gång då den lossnade från kappan. Jag tänkte att jag kunde sy i den sedan någon gång men det hände aldrig. Fast knappen finns kvar.
(nej det gör den inte för jag slängde den med tillslut, men det viktiga var att jag hittade den efter det att kappan övergivits. det viktiga var knappen.)

Hemskt mycket hej iaf

Hej. Jag har tyvärr glömt bort hur man gör när man skriver. Och jag har förlorat kontakten med en stor del av min hjärna. Vi får se hur det går.

Men varför

Jag är helt klart fascinerad av människor jag inte förstår mig på. Helt tydligt har oväntade beteenden en tilldragande effekt på mig. Helt säkert tycker jag att det är kul när det blir lite absurt. Det är roligt att bli överraskad.

Time to get some attitude

Flerspråkig

När jag var på Charles de Gaulles flygplats och skulle flyga hem var det en svensk man i övre medelåldern som beställde i baren före mig. Han ville ha "one red and one blanc... vin". Vin uttalade han på svenska. Sedan visade han med stumma gester att han ville betala med kort, och två bananer också.

En rulle vitt tyg med lila och brandgula små tecken

Imorse efter frukosten gick jag och la mig igen och somnade om till Fire walk with me. Jag drömde fem olika grejer. Jag drömde bland annat att en kille från mitt före detta hem gav mig en tygrulle i avskedspresent. På tyget var det tryckt en massa små japanska skrivtecken. Han, Mitsuya, sa att det betydde I love you.

Ett par timmar därifrån

Imorse mötte mina fötter heltäckningsmattan för sista gången. Nu sitter jag i en bäddsoffa på landsbygden med trådlöst internet. Jag säger det igen: livet. Jag återkommer när jag förstår lite bättre, just nu är jag bara hänförd, nostalgisk och förstummad. Ledsen och glad. Ledsen + glad = 0

Muffis

Min mamma har lärt mig att hata heltäckningsmattor. Hon har alltid rynkat på näsan och påpekat hur smutsigt och fult det är med heltäckningsmatta. Jag kunde absolut förstå vad hon menade och tyckte likadant. Om mamma säger det så. Men nu har jag bott på en heltäckningsmatta i snart nio månader - dessutom en som är synligt välbefläckad och smutsig - och alldeles nyss när jag tassade runt på den barfota så fick jag ömhetskänslor i hjärtat. Det är ju mysigt för sjutton! Tusse.

Tiden är alltid knapp, för den står i relation till slutet

Jag kunde inte placera någonting i fack, och därför blev jag rik.

Jag vet inte om det var fotbollsmatchen Frankrike-Uruguay, den fuktiga värmen eller bara Paris norra delar. Fullmåne var det i alla fall inte. Men igår kväll befann jag mig i den potentiella korsningen av David Lynch och From dusk till dawn av Tarantino; människorna förvandlades till monster, våldet låg i luften och logiken var borta. Till att börja med upplevde jag en ganska vanlig dag, men lång. På kvällen skulle vi gå på en litterär tillställning, en musikalisk uppläsning av en viss bok som jag just utsett till viktig i mitt liv. Jag har aldrig varit på dylikt framträdande, så det var redan ganska exotiskt. Vi kom dit, det var väldigt lite folk, men det kom så småningom mer. Uppläsningen var bra, det var trevligt. Men någonting absurt låg i luften. Det går inte att ta på, och kanske var det bara jag. Men hela situationen var full av avvikande element - för mig, i och med det enkla faktum att jag var där, men också i allmänhet. Ett par gick mitt i uppläsningen, någon ramlade av sin fåtölj, en kvinna låg och sov vid sidan om, snarkandes. Författaren själv är helt osannolik, och hans bok likaså. Det är en man som gör lite av varje: målar och spelar musik, och nu har han släppt sin debutroman. Han är fransman men har italienska föräldrar. Jag tror inte att han är särskilt känd. Han sjunger på italienska men det låter inte som italienska, och inte som något annat språk heller. Boken består av en- eller tvåsideslånga små berättelser eller betraktelser, den heter Jag är för allt som hjälper mig genom natten, och bokens sista ord är inutile, onödig. Allt är bara spillror, sammanlänkade av osjälvklara eller osynliga eller obefintliga band. Jag tänker översätta den här boken. Varför just den? Slumpen typ. Den talade till mig mer än de andra i utbudet, men baserat på nästan ingenting.

Efter uppläsningen gick vi och satte oss i trappan framför Sacré Coeur. Det har jag gjort en gång förut, klockan var då sju kanske och det var redan lite skumt. Nu var hon närmare tio, elva, det var VM-match i världen och det var jätteskumt. De överblivna killarna som försöker sälja sina Heineken på glasflaska, de mörkhyade killarna som står och dansar sjunger och spelar trumma (och är jätteglada/fulla/drogade), polska turister i färd med att äta ost och dricka vin i plastglas, unga allvarliga par som ser svenska ut och drar sig undan, en massa små grupper av ungdomar som kanske köper den där ölen eller har med sig egen. Jag hade köpt en cola, för när jag vaknade morgonen innan kände jag mig smutsig på insidan. Dessutom är jag snart ingen ungdom längre.

En kille försökte sno min kompis öl som stod bredvid henne, men blev upptäckt och drog en lögn om att han inte alls skulle ta den. På gatan nedanför oss ven glasflaskor genom luften mellan ett hotfullt gäng och en ensam kille som inte verkade kunna bestämma sig för om han skulle springa därifrån eller försöka verka hårdare än sina motståndare. Bakom oss satt ett annat killgäng med Uruguays flagga och vrålade. Med oss satt en jättevacker tjej med en engelska som inte gick att placera, med rötter i en massa olika engelskspråkiga delar av världen.

Stämningen blev så hotfull att vi gick till ett annat ställe. Och sedan, kl 00.30 skulle jag och D på konsert på La Machine. Vi promenerade dit, det ligger i Pigalle, bland alla erotiska muséer och sexattiraljsaffärer. Dagen till ära hade vi råkat klä oss lite annorlunda än vanligt. D hade en mormorsklänning och jag hade så bråttom när jag skulle iväg att jag satte på mig en grå oformlig t-shirt med glitterstenar, trikåkjol och tofflor från Birkenstock. Detta på min midjelösa kropp såg inte särskilt spännande ut. Håret låg i en mycket snäll sidbena med spännen och jag hade inget smink. D såg också snäll och naturell ut. Vi ser alltid snälla och naturella ut men här var det lite extremt. En kille skrämde mig genom att skrika "bu!" precis när jag gick förbi.

Vi kom fram och insåg att La Machine ligger i Moulin Rouge. Gruppen vi skulle se kände jag till sedan några timmar tillbaka och förbandet hette tydligen Ghost society. Vi penetrerade stället över det svartvit-rutiga golvet. Det var rött och konstigt och liksom flerdimensionellt och jag var ändå helt nykter. Jag köpte ett glas apelsinjuice. Stället var stort och som inuti en maskin, scenen var hög, det satt cirka tio högtalare på var sida om scenen och på scenen stod Ghost society. Framför scenen stod ungefär åtta personer. På sidorna satt några människor runt små bord med glasskiva, fyllda med konstiga föremål som jag inte kunde identifiera. Allt var så mäktigt och samtidigt så tomt, men luften vibrerade. Publiken bestod av allt möjligt: stillsamma par, öldrickande killgäng, äldre personer, yngre personer, glasögonkillar, en gothkille i hatt och knästrumpor, spänniga killar, afterworktyper. Allt. Mellan de två banden spelade de jättebra och jättemystisk surf-/synth-musik och två tjejer dansade excentriskt, ensamma på dansgolvet. Klockan halv två kom The Big Pink ut på scenen. De manglade fram sitt gitarrinferno, sångarens gitarrarm rörde sig som en maskin, hans välformade muskulösa armar tycktes komma från en annan kropp än hans egen taniga. De körde några låtar, sa thank you två gånger, och sedan var det slut.

När jag och D kom ut på gatan regnade det lite. Eftersom sista tunnelbanan gick ungefär samtidigt som The Big Pink drog sina första ylande riff hade vi bestämt oss för att cykla hem, trots att vi bor på andra sidan stan. Vi hittade en Velib-station, blev tipsade av ett gammalt fyllo om hur man skulle göra för att hyra cyklarna, fast vi redan visste. Han flinade och försökte säga bonne soirée, men det lät lite konstigt. Vägen hem var ett slagfält av idioti. Frustrerade bestar vrålade saker efter oss, en bil körde upp bredvid vid ett rödljus och genom fönstret spydde någon ur sig omänskliga läten, en ung kille på gatan ropade "filles de merde" (skittjejer, jävla tjejer, eller nåt åt det hållet), helt oprovocerat. En varelse sa att det luktade xxxxx (jag vill inte ens skriva det), när vi cyklade förbi. Alla vägar var enkelriktade. Men det var fint, det var verkligen en fin kväll att cykla hem på. Det var alldeles för absurt för att man skulle bli träffad av all världens skit. Efter en timmes cykeltur kom vi hem. Det regnade och klockan var halv fyra på morgonen. Jag mådde bra.

Funderar på att slopa rubrikerna här eftersom jag ändå bara tar något helt på måfå, men är inte redo än

Åh jag älskar Hanna Hellquist. I största allmänhet.

Världen är full av tecken och ackompagnemang

I samma stund som du sa "Alors on se quitte" så körde en bil över en pet-flaska och det small till.

ps

Någon som behöver hjälp med att typ bygga ett hus eller gräva upp en tomt i sommar? Jag jobbar gratis.

Jag har funnit min kärna

Det ösregnar. Jag borde ta vara på mina sista dagar i Paris och gå på något av alla museer jag ännu inte besökt, shoppa, hänga på caféer eller vad som helst, men det enda jag vill göra är att åka ut till landet och fiska.

Stafettpinne

Eve, kommer du ihåg dagen innan jag skulle åka, i slutet av september, och du skulle snart också åka? Den dagen då vi köpte lunch på seven-eleven och gick till Kronobergsparken och pratade om allt. Det var en så bra dag, och samtidigt så melankolisk. Det känns som att vi såg söndereldade bänkar där uppe på kullen och jag kanske skämtade om att det utspelats en het kärleksscen därpå. Eller så var det något jag tänkte för mig själv en annan gång. I alla fall minns jag att vi försökte förflytta oss för att få sol på oss, för det var som sagt snart oktober och inte jättevarmt. Sista spåren av sommaren innan hösten tar över helt och hållet. Sista sommarspåren, värmen som inte längre är varm på riktigt, som man inte kan luta sig mot - bara det är ju något av det mest melankoliska man kan tänka sig. Hur som helst. Den där dagen sa du att du hade glömt din mascara hos dina föräldrar. Men jag hade däremot just köpt en helt ny, och dessutom hade jag den gamla med mig också. Så jag gav dig min gamla och sedan drog jag. Nu är den nya snart slut och om fem dagar lämnar jag tillbaka nyckeln till mitt rum i Japanska huset och kommer hem. Livet. Eve!

Girigheten m.m.

Inatt drömde jag att jag åkte skidor utan stavar, med pappa. Och så drömde jag att jag tog hand om två små pojkar som alltid reagerade på varsitt sätt. Senare läste jag om hur pojkar i respektive ålder är och förstod varför de hade olika beteenden. Åh vad jag tyckte om dem. Sedan drömde jag att jag skulle åka hem från skidvistelsen med min pappa och mina två bröder. Vi hade massor av väskor, vi var på perrongen och skulle åka tåg. I min handväska låg 4200 kr eftersom jag nyss tömt mitt bankkonto. Jag släppte handväskan med blicken i några sekunder och sedan var den försvunnen. Tåget hade samtidigt kommit in på perrongen och för att hinna med var jag tvungen att klättra in genom ett fönster som höll på att stängas med samma sorts kraft som dörrarna i tunnelbanevagnarna. Jag tog sats och gjorde en kullerbytta in genom fönstret. Sedan började jag rota bland våra väskor, som alla var svarta, för att försöka hitta min handväska, också den svart. Men den var verkligen inte där. Jag kände desperationen växa, typiskheten över att det händer den enda gången jag faktiskt har mycket pengar på mig, ilskan. Jag grät en torr gråt och bad min bror ringa min mobil. Jag hörde honom börja prata med någon och trodde att förövaren hade svarat i min telefon, men så var det bara morfar han pratade med.
Frustrationen och paniken tilltog, men då vaknade jag.

Mellanvägen

Varje gång jag har skrivit ett "kritiskt" inlägg får jag ångest i flera dagar. Ja, typ tills jag tar bort inlägget. Jag är ingen debattperson. Alla får väl vara som de vill eller, vem är jag att döma? Tänk om någon blir ledsen/arg. osv. osv.

Mask

Här är en människa som försöker maskera en massa osmickrande egenskaper (som lathet och egoism) bakom ädla föresatser (som att sträva efter äkthet och "vilja göra andra glada"). Fritz vill inte jobba. Han tycker att han gör sitt i samhället genom att göra folk i sin omgivning glada, oavlönat. Bra Fritz. Inget han säger håller. Jag blir upprörd. Mer upprörd än jag vill visa här. Lyssna på dagens Tendens i P1 och sikta boxningssäcken.

Kroppsbild

Sånt här tror jag verkligen funkar om man vill kämpa mot sneda kroppsideal, eller ja, mot förekomsten av kroppsideal över huvudtaget. Så himla bra grej! Det är Julia Skott som kommit på det och driver det.

Djuren

De finns.

Livet.

Jag känner mig suddig och dunkel.

Regel och undantag

Man vet att man befinner sig i baguettens envälde när polarbröd kallas svenskt bröd och mörkt rågbröd kallas tyskt bröd.

Epidemi

Är det något jag bara inte orkar med längre så är det heminredning. När heminredning dyker upp i mitt medvetande på ett eller annat sätt så får jag stora känslor av meningslöshet. Det är synd om människan.

du&jag

det här är den sorgligaste bilden jag någonsin tagit

Du släckte din fimp med foten och rev med dig en bit av la France, jag slängde min i rännilen och den slocknade av sig själv. Vi strandade i varsin utkant och sedan var det inget mer?

Lugn fredagskväll i hemmets trygga vrå, funderar över livet

Faan, det återstår tre snus men tio dagar, hur ska detta gå?
Plus en annan grej: varenda gång jag blir ihop med en kille känner jag mig lite mindre. Ska det va så? Är det kul eller?

Svart ute svart inne svart i hjärta svart i sinne

Skoja. hihi.

gr

jag vill fan inte vara nåns jävla tjej

Filmstjärnestatus

Igår kväll när jag gick ut så stod det en alkoholiserad gammal man och väntade på mig utanför porten. "Quelle merveille!" utbrast han när han fick syn på mig. "Oh là là... Tu veux m'épouser?"
Jag blev jättesmickrad.
På riktigt alltså, han var så gullig.

Världen, alltså

Jag har pinsamt dålig koll på vad som händer i världen. Jag är inte naturligt intresserad. Tyvärr alltså, jag känner att det är lite arrogant, men samtidigt naturligt, eftersom det är det som är närmast en människa som påverkar henne mest och som hon kan kontrollera mest. Jag bryr mig om relationer, vädret och min hyresrätt... Och kulturnyheterna. Teater, författare och nya böcker. Det är lite samma sak som relationer.

Men ibland så översköljs jag av en våg av "vuxenhet" som säger mig att alla vuxna världsmedborgare måste följa nyheterna. Världsläget, politiken, ekonomin... När man spelar TP om 10-20 år så måste jag ju veta vem som var FN:s generalsekreterare i mitten av min ljuva 20-30-års ålder. Exempelvis. Eller så händer det att vissa stora nyheter når mig och jag känner på mig att jag bara måste ha lite koll på detta. Nu till exempel, Ship to Gaza. Har förstått via fejsbok (!) att det har hänt något viktigt i världen. Så jag gick in på DN:s hemsida för att informera mig lite. Men det börjar och slutar som alltid. Jag börjar med att läsa om vem som vunnit tävlingen om Sveriges nya folkdräkt, lite etikettstips från Magdalena Ribbing, fråga psykologen. Tillslut tvingar jag mig igenom en av alla artiklar om den där viktiga händelsen. Känner hur jag försöker memorera det jag läser (utan att lyckas). Och sedan fortsätter jag mitt lättjefulla spår. En intervju med fotografen Annie Leibovitz och några recept. Jag känner mig nonchalant och onyttig.

*hjärta* FB * hjärta*

Om fejsbok hade funnits när mamma exempelvis födde mig och hon och pappa senare flyttade ut på landet så hade hon säkert behållit kontakten med sina vänner på ett närmare vis. Det kan vara rätt mycket värt att behålla kontakten med sina vänner på ett nära vis.

Ungefär det äckligaste

När jag var vegan så var det inte alls politik, utan ett slags självförintande asketism som jag utövade. Symbolen för allt detta är kaffe med havremjölk, som innebär ett avlägsnande av allt det himmelska man annars kan finna i kaffe. Det är nog ungefär det äckligaste jag kan tänka mig i dagsläget.

Godnatt så länge

Nu lämnar jag smöret på bordet och går och lägger mig, så får vi se imorgon vad som har hänt.

du?

Man vill ju ha någon att ge alla orden till.

Det finns en väg därhemma som heter Burmavägen, och varför varför varför heter den så?

I ilskans flykt stänger jag in mig på badrummet, tvättar armhålorna över handfatet, kollar i spegeln och frågar varför varför varför kan jag inte fatta!
Släpp fångarna loss det är vår.

hj

Och vem var DU, utan ditt umgänge?

Släpp sargen

I Frankrike solar ingen i bikini i parken, och i badhuset duschar man i baddräkt, eller ensam i ett litet bås. Sedan byter man om ensam i ett litet bås. Vafaan. Svettigt och smutsigt och skämmigt och ingen freedom.

Inte för att det behövs just nu.

Rituell dusch, rituell springtur, rituell matlagning, rituell tvätt.
Sådant jag ägnar mig åt när jag behöver bli ny, typ skaka av mig en dålig känsla utan grund.

Förutom de gånger jag glömmer allt jag lärt mig och bara sitter och stirrar in i datorskärmen.

Kostar det inte så smakar det

Potatis, morötter och lök, vad mer kan man önska av livet?

Några nyinkomna frisyrkommentarer

1) - Åh, du har klippt dig
- Ja
- (tystnad och mystiskt leende från kommentatorn)
- (tystnad och osäkert leende från mig)
- Jag har lagt märke till det

2) - Du har klippt dig
- Ja
- Du ser så ung ut!
- Jag vet...

Detta är helt otroligt. Är det en kulturfråga eller handlar det om något annat? Folk får tänka precis vad som helst om min frisyr (som för övrigt är en helt vanlig enkel frisyr), men enligt min sociala trevlighetsbok så har man två val om man märker att någon förändrat något i sitt utseende, t ex köpt nya kläder eller klippt sig: antingen tycker man att förändringen i fråga inte är så lyckad och då säger man ingenting, eller så tycker man att det är fint, och då säger man det. Tycker man inget särskilt kan man ju säga att det var fint, bara för att vara snäll, om man nu ändå väljer att uppmärksamma förändringen. Men man kan aldrig uppmärksamma och sen inte säga något mer! Det är jättekonstigt. Eller är det vi i Sverige som är överdrivet snälla, eller är det bara jag?

ps. Dessutom säger alla fel, för det heter faktiskt "Tu t'es fait couper les cheveux" (har du låtit klippa håret) och inte "Tu t'es coupée les cheveux" (har du klippt håret). Så det så, det lärde jag mig i skolan. Ha, jag vann. ds.

*Fotobloggen*

Det går inte ens att förstå hur besatta vi är av BILDEN. Vi vill se bilder, vi beundrar bilder, vi visar bilder och vi försöker skapa bilder. Bilden är allt som räknas. Bilden är världen, bilden är vi.

Fotot som fortsatte

minnet av en epok

SOMMAR

och vissa flygbolag säljer vissa biljetter för 2 euro!
Allt är härligt. Snart ska jag skriva en dikt.

Buhu

Åh, mamma skrev just i ett mail att det är sommar hemma nu. Att hon fick en tår i ögat efter att hon hade varit ute och sprungit och det var solnedgång, lugnt och stilla och luktade gott av alla blommande träd och buskar. Jag blir så avundsjuk! Jag längtar hem så fruktansvärt mycket.
Aja, tar väl RER-en till betonguniversitetet och pluggar lite då. Iklädd jacka - här är det minsann inte sommar.

mvh,
jag vill bo i en svamp annars får jag kramp

FREEDOM

En av de bästa grejerna med svenska språket är att man med lätthet kan skapa nya ord genom att sätta ihop två eller flera: "Ett speciellt morotsproblem är morotsflugan"
Morotsflugan!
- Odla med P1

Snilleblixt

Man ska inte organisera så mycket.

KONZERT

Ser ut som att vädret börjar ordna upp sig lite även här. Därför kom jag plötsligt på att man ju kan gå ut och roa sig. ÅH VAD KUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
på riktigt alltså, jippi.




fast inte idag alltså, för nu måste jag plugga.......................

Han kallar mig "petite", men...

- Nina Hemmingsson

Nej, bara en till

Susanne Ljung, har någon tänkt på hur hon pratar egentligen? Till exempel i programmet Stil i P1. Hennes sätt att prata motsvarar friidrottsgrenen gång, där man alltid måste ha en fot i kontakt med marken. Hon bara glider fram med rösten, jag vet inte hur hon gör.

Dagens sista reflexion

Ibland tar toapappret slut på den gemensamma toaletten här i Japanska huset. Då är det alltid någon anonym granne som provisoriskt ställer dit ett litet paket med rosa, skira pappersnäsdukar. Det är ju jättesnällt, att dela med sig till alla. Men om man ska göra nummer två så blir det helt groteskt vid det avslutande momentet av toabesöket. Lite så tänker jag mig den franska kulturen: skir och rosa på ytan, men alla måste ju skita ibland. Vissa låtsas om det, andra inte.
Jag har en liten anekdot: När jag var i Marrakech i ett gammalt palats så skulle jag gå på toa. Utanför de två toaletterna mötte jag en väldigt liten och nätt fransk dam. Jag fick inte upp toadörren och vi diskuterade om det var upptaget eller inte. Tillslut fick jag upp den och jag och kvinnan gick in på varsin toalett. Jag hann knappt sätta mig på stolen innan jag från båset intill hörde de värsta braken jag någonsin hört. Shit! Jag gick ut före kvinnan och sedan såg jag inte henne mer.

Finns det ingen plats att hålla ihop alla episoder av en berättelse?

För mycket hjärna för att förstå att man kan må bra utan steg på hjärtat.

mvh, Google translate

Dör snart

Ta mig till havet, jag behöver inte ens bli kung.

Varför ägnar jag min tid åt så mycket oväsentligheter?

Jag är ensam i världen just nu, så därför ägnar jag mig mycket åt introspektion. Det här är inget jag gillar, det bara blir så när jag inte har någon annan att fokusera på. Skulle bara vilja skissa upp ett drömscenario jag just skapade: Epic fail och jag plus våra godaste vänner på en solig strand i bikini. Vi spelar strandtennis, dricker öl och ska snart gå upp och grilla. Så enkelt, och samtidigt så svårt.

Bävningar

Inatt drömde jag att jag kände av två jordskalv på raken. Dessa skalv skulle medföra långsökta men allvarliga konsekvenser som jag inte längre minns.

Tips

Jag har kalk i håret sedan i fredags kväll då det droppade kalkrikt vatten och jag slog huvet i "taket" några gånger, och jag måste säga att det är rena miraklet för ett så kallat skandinaviskt hår som mitt. Så strävt, matt, tjockt och formbart det är nu - bättre än all ocean saltvattensspray och clay mud lervax i världen, samt helt naturligt. Jag ska aldrig mer duscha! ;-D ;-D ;-D ;-D ;-D ;-D

Vozvrasjtjenije - Le Retour - Återkomsten

Såg just den här filmen i min ensamhet. Filmen var jättebra och mycket smärtsam. Jag grät mycket. Det behövdes. Det behövs fortfarande. Eller så tänkte jag kanske börja träna kickboxning istället. Vi får se.

Nina Hemmingsson

Igår kväll var jag bitter och fann en vän.

När man inte får ut det man vill säga kan man säga nåt annat så länge

Inatt försökte jag glömma i Paris underjord. I 5 timmar. Jag såg halvnakna vikingar dansa och andra röka gräs, ålade mig i små gångar, vadade i lervatten upp till röven. Tyckte det var ganska kul. Kröp in på ett ställe, ut på ett annat, kom hem, åt couscous, nu ska jag sova.

***CDG-ARN***

/?/?/?/?/?/?/?/?/?/?/?/?/?/?/

Det känns onödigt med så många ledsna och arga dagar, när man vet att de istället skulle kunna vara glada.

Utebliven himmelfärd

Om jag hade tillgång till ett riktigt kök skulle jag baka kokoskakor nu. (ko-ko-ka-ko hahaha)

Litet meddelande

Nästa person som blandar ihop Sverige och Norge och kallar mig norvégienne eller något sådant dödar jag.

/jag känner mig bara mer och mer sympatisk som person. idag ville jag kräkas upp alla R som inte tillåts komma längre upp än till gomseglet, på sin höjd. För att inte tala om alla stavelser man tvingas lämna åt sitt öde i näsan.
/hemlängtan/bortlängtan/längtan efter mitt kompletta jag och en fullkomlig talapparat

Trailer

Här kommer ett hemligt smakprov på min nya frisyr. Jag har fått lite lustiga reaktioner på detta genidrag. Till exempel: "Ah! du har bytt frisyr" eller "Ah! du har klippt dig", och jag svarar "ja" och sedan blir det tyst... Eller en gång: "jaha, du ville byta lite". Andra spontana utrop har varit "Ah! Du ser (hälften så) ung ut!" (=13 år)
Folk är alldeles för fixerade vid ålder och långt hår. Jag känner mig megahet och det fläktar iskallt skönt i nacken. Tack Hanna! - proffsfrisör och kompis på salong.

Mackan mackan mackan

Varje gång jag lyssnar på Markus Krunegårds Kär i en borderline och han sjunger "jag var kär i en borderline" så tänker jag att han sjunger "jag var kär i en blåbärspaj". Det är så fult. Jag kan inte sluta. Jag har fått en jättefin Markus-Krunegård-t-shirt av Pijt. Det är min första musik-t-shirt sedan jag hade en med No Doubt i början av högstadiet. Och så fick jag veta häromdagen att en schweizisk kompis till min schweiziska kompis har varit ihop med en medlem i Laakso. Dock inte Krunegård.

Mitt mynt

Ibland tänker jag att du är en kärlekspoet med betoning på kärlek, ibland tänker jag att du är det med betoning på poet.

Härliga tider

Inatt var jag lite full och drömde att Michael Douglas dog, att jag såg det brinna i bagageluckan på en van... och en massa annat. Det var inferno. Förlåt, det här blev ju inte ett så värst kul och fylligt inlägg.

I huvudet är det tomt

Minst en gång per dag öppnar jag min skrivbok som jag för någon månad sen skrev flera sidor per dag i. Nu skriver jag nästan ingenting. Jag öppnar ett nytt uppslag, stirrar på de tomma sidorna, och så skriver jag något i stil med "liv, oliv, o-liv". Var är inspirationen?!

Det bästa jag vet

Jag håller på att bli en fullfjädrad patriot. I LOVE SWEDEN.
Men om mina kompisar och min familj bodde till exempel i Paris så skulle jag säkert kunna älska Paris också.

Eller nej, aldrig lika mycket som Sverige.

Sedan så bara:

don't let them get you
(+så himla snygg person)

Idag så bara:

Elin, chilla. Det är inte så att någon har kapat av dig handen, den är ju där.

Tack Lars

Jag fick direktsvar från Lars Winnerbäck. Han sa att man måste ut för att hitta in. Puh.

Hooo

Du är den enda någonsin som har fått mig att stänga dörren bakom mig. När man en gång stängt dörren kan man inte komma in igen, det är inte som att stå och småprata i dörrspringan precis. Det är inte som att gå ut och köpa mjölk. Jag fryser om ryggen. Jag har lämnat mig själv. Jag vet inte vart jag ska gå, för jag kan inte ta mig själv i handen längre.