Men varför

Jag är helt klart fascinerad av människor jag inte förstår mig på. Helt tydligt har oväntade beteenden en tilldragande effekt på mig. Helt säkert tycker jag att det är kul när det blir lite absurt. Det är roligt att bli överraskad.

Time to get some attitude

Flerspråkig

När jag var på Charles de Gaulles flygplats och skulle flyga hem var det en svensk man i övre medelåldern som beställde i baren före mig. Han ville ha "one red and one blanc... vin". Vin uttalade han på svenska. Sedan visade han med stumma gester att han ville betala med kort, och två bananer också.

En rulle vitt tyg med lila och brandgula små tecken

Imorse efter frukosten gick jag och la mig igen och somnade om till Fire walk with me. Jag drömde fem olika grejer. Jag drömde bland annat att en kille från mitt före detta hem gav mig en tygrulle i avskedspresent. På tyget var det tryckt en massa små japanska skrivtecken. Han, Mitsuya, sa att det betydde I love you.

Ett par timmar därifrån

Imorse mötte mina fötter heltäckningsmattan för sista gången. Nu sitter jag i en bäddsoffa på landsbygden med trådlöst internet. Jag säger det igen: livet. Jag återkommer när jag förstår lite bättre, just nu är jag bara hänförd, nostalgisk och förstummad. Ledsen och glad. Ledsen + glad = 0

Muffis

Min mamma har lärt mig att hata heltäckningsmattor. Hon har alltid rynkat på näsan och påpekat hur smutsigt och fult det är med heltäckningsmatta. Jag kunde absolut förstå vad hon menade och tyckte likadant. Om mamma säger det så. Men nu har jag bott på en heltäckningsmatta i snart nio månader - dessutom en som är synligt välbefläckad och smutsig - och alldeles nyss när jag tassade runt på den barfota så fick jag ömhetskänslor i hjärtat. Det är ju mysigt för sjutton! Tusse.

Tiden är alltid knapp, för den står i relation till slutet

Jag kunde inte placera någonting i fack, och därför blev jag rik.

Jag vet inte om det var fotbollsmatchen Frankrike-Uruguay, den fuktiga värmen eller bara Paris norra delar. Fullmåne var det i alla fall inte. Men igår kväll befann jag mig i den potentiella korsningen av David Lynch och From dusk till dawn av Tarantino; människorna förvandlades till monster, våldet låg i luften och logiken var borta. Till att börja med upplevde jag en ganska vanlig dag, men lång. På kvällen skulle vi gå på en litterär tillställning, en musikalisk uppläsning av en viss bok som jag just utsett till viktig i mitt liv. Jag har aldrig varit på dylikt framträdande, så det var redan ganska exotiskt. Vi kom dit, det var väldigt lite folk, men det kom så småningom mer. Uppläsningen var bra, det var trevligt. Men någonting absurt låg i luften. Det går inte att ta på, och kanske var det bara jag. Men hela situationen var full av avvikande element - för mig, i och med det enkla faktum att jag var där, men också i allmänhet. Ett par gick mitt i uppläsningen, någon ramlade av sin fåtölj, en kvinna låg och sov vid sidan om, snarkandes. Författaren själv är helt osannolik, och hans bok likaså. Det är en man som gör lite av varje: målar och spelar musik, och nu har han släppt sin debutroman. Han är fransman men har italienska föräldrar. Jag tror inte att han är särskilt känd. Han sjunger på italienska men det låter inte som italienska, och inte som något annat språk heller. Boken består av en- eller tvåsideslånga små berättelser eller betraktelser, den heter Jag är för allt som hjälper mig genom natten, och bokens sista ord är inutile, onödig. Allt är bara spillror, sammanlänkade av osjälvklara eller osynliga eller obefintliga band. Jag tänker översätta den här boken. Varför just den? Slumpen typ. Den talade till mig mer än de andra i utbudet, men baserat på nästan ingenting.

Efter uppläsningen gick vi och satte oss i trappan framför Sacré Coeur. Det har jag gjort en gång förut, klockan var då sju kanske och det var redan lite skumt. Nu var hon närmare tio, elva, det var VM-match i världen och det var jätteskumt. De överblivna killarna som försöker sälja sina Heineken på glasflaska, de mörkhyade killarna som står och dansar sjunger och spelar trumma (och är jätteglada/fulla/drogade), polska turister i färd med att äta ost och dricka vin i plastglas, unga allvarliga par som ser svenska ut och drar sig undan, en massa små grupper av ungdomar som kanske köper den där ölen eller har med sig egen. Jag hade köpt en cola, för när jag vaknade morgonen innan kände jag mig smutsig på insidan. Dessutom är jag snart ingen ungdom längre.

En kille försökte sno min kompis öl som stod bredvid henne, men blev upptäckt och drog en lögn om att han inte alls skulle ta den. På gatan nedanför oss ven glasflaskor genom luften mellan ett hotfullt gäng och en ensam kille som inte verkade kunna bestämma sig för om han skulle springa därifrån eller försöka verka hårdare än sina motståndare. Bakom oss satt ett annat killgäng med Uruguays flagga och vrålade. Med oss satt en jättevacker tjej med en engelska som inte gick att placera, med rötter i en massa olika engelskspråkiga delar av världen.

Stämningen blev så hotfull att vi gick till ett annat ställe. Och sedan, kl 00.30 skulle jag och D på konsert på La Machine. Vi promenerade dit, det ligger i Pigalle, bland alla erotiska muséer och sexattiraljsaffärer. Dagen till ära hade vi råkat klä oss lite annorlunda än vanligt. D hade en mormorsklänning och jag hade så bråttom när jag skulle iväg att jag satte på mig en grå oformlig t-shirt med glitterstenar, trikåkjol och tofflor från Birkenstock. Detta på min midjelösa kropp såg inte särskilt spännande ut. Håret låg i en mycket snäll sidbena med spännen och jag hade inget smink. D såg också snäll och naturell ut. Vi ser alltid snälla och naturella ut men här var det lite extremt. En kille skrämde mig genom att skrika "bu!" precis när jag gick förbi.

Vi kom fram och insåg att La Machine ligger i Moulin Rouge. Gruppen vi skulle se kände jag till sedan några timmar tillbaka och förbandet hette tydligen Ghost society. Vi penetrerade stället över det svartvit-rutiga golvet. Det var rött och konstigt och liksom flerdimensionellt och jag var ändå helt nykter. Jag köpte ett glas apelsinjuice. Stället var stort och som inuti en maskin, scenen var hög, det satt cirka tio högtalare på var sida om scenen och på scenen stod Ghost society. Framför scenen stod ungefär åtta personer. På sidorna satt några människor runt små bord med glasskiva, fyllda med konstiga föremål som jag inte kunde identifiera. Allt var så mäktigt och samtidigt så tomt, men luften vibrerade. Publiken bestod av allt möjligt: stillsamma par, öldrickande killgäng, äldre personer, yngre personer, glasögonkillar, en gothkille i hatt och knästrumpor, spänniga killar, afterworktyper. Allt. Mellan de två banden spelade de jättebra och jättemystisk surf-/synth-musik och två tjejer dansade excentriskt, ensamma på dansgolvet. Klockan halv två kom The Big Pink ut på scenen. De manglade fram sitt gitarrinferno, sångarens gitarrarm rörde sig som en maskin, hans välformade muskulösa armar tycktes komma från en annan kropp än hans egen taniga. De körde några låtar, sa thank you två gånger, och sedan var det slut.

När jag och D kom ut på gatan regnade det lite. Eftersom sista tunnelbanan gick ungefär samtidigt som The Big Pink drog sina första ylande riff hade vi bestämt oss för att cykla hem, trots att vi bor på andra sidan stan. Vi hittade en Velib-station, blev tipsade av ett gammalt fyllo om hur man skulle göra för att hyra cyklarna, fast vi redan visste. Han flinade och försökte säga bonne soirée, men det lät lite konstigt. Vägen hem var ett slagfält av idioti. Frustrerade bestar vrålade saker efter oss, en bil körde upp bredvid vid ett rödljus och genom fönstret spydde någon ur sig omänskliga läten, en ung kille på gatan ropade "filles de merde" (skittjejer, jävla tjejer, eller nåt åt det hållet), helt oprovocerat. En varelse sa att det luktade xxxxx (jag vill inte ens skriva det), när vi cyklade förbi. Alla vägar var enkelriktade. Men det var fint, det var verkligen en fin kväll att cykla hem på. Det var alldeles för absurt för att man skulle bli träffad av all världens skit. Efter en timmes cykeltur kom vi hem. Det regnade och klockan var halv fyra på morgonen. Jag mådde bra.

Funderar på att slopa rubrikerna här eftersom jag ändå bara tar något helt på måfå, men är inte redo än

Åh jag älskar Hanna Hellquist. I största allmänhet.

Världen är full av tecken och ackompagnemang

I samma stund som du sa "Alors on se quitte" så körde en bil över en pet-flaska och det small till.

ps

Någon som behöver hjälp med att typ bygga ett hus eller gräva upp en tomt i sommar? Jag jobbar gratis.

Jag har funnit min kärna

Det ösregnar. Jag borde ta vara på mina sista dagar i Paris och gå på något av alla museer jag ännu inte besökt, shoppa, hänga på caféer eller vad som helst, men det enda jag vill göra är att åka ut till landet och fiska.

Stafettpinne

Eve, kommer du ihåg dagen innan jag skulle åka, i slutet av september, och du skulle snart också åka? Den dagen då vi köpte lunch på seven-eleven och gick till Kronobergsparken och pratade om allt. Det var en så bra dag, och samtidigt så melankolisk. Det känns som att vi såg söndereldade bänkar där uppe på kullen och jag kanske skämtade om att det utspelats en het kärleksscen därpå. Eller så var det något jag tänkte för mig själv en annan gång. I alla fall minns jag att vi försökte förflytta oss för att få sol på oss, för det var som sagt snart oktober och inte jättevarmt. Sista spåren av sommaren innan hösten tar över helt och hållet. Sista sommarspåren, värmen som inte längre är varm på riktigt, som man inte kan luta sig mot - bara det är ju något av det mest melankoliska man kan tänka sig. Hur som helst. Den där dagen sa du att du hade glömt din mascara hos dina föräldrar. Men jag hade däremot just köpt en helt ny, och dessutom hade jag den gamla med mig också. Så jag gav dig min gamla och sedan drog jag. Nu är den nya snart slut och om fem dagar lämnar jag tillbaka nyckeln till mitt rum i Japanska huset och kommer hem. Livet. Eve!

Girigheten m.m.

Inatt drömde jag att jag åkte skidor utan stavar, med pappa. Och så drömde jag att jag tog hand om två små pojkar som alltid reagerade på varsitt sätt. Senare läste jag om hur pojkar i respektive ålder är och förstod varför de hade olika beteenden. Åh vad jag tyckte om dem. Sedan drömde jag att jag skulle åka hem från skidvistelsen med min pappa och mina två bröder. Vi hade massor av väskor, vi var på perrongen och skulle åka tåg. I min handväska låg 4200 kr eftersom jag nyss tömt mitt bankkonto. Jag släppte handväskan med blicken i några sekunder och sedan var den försvunnen. Tåget hade samtidigt kommit in på perrongen och för att hinna med var jag tvungen att klättra in genom ett fönster som höll på att stängas med samma sorts kraft som dörrarna i tunnelbanevagnarna. Jag tog sats och gjorde en kullerbytta in genom fönstret. Sedan började jag rota bland våra väskor, som alla var svarta, för att försöka hitta min handväska, också den svart. Men den var verkligen inte där. Jag kände desperationen växa, typiskheten över att det händer den enda gången jag faktiskt har mycket pengar på mig, ilskan. Jag grät en torr gråt och bad min bror ringa min mobil. Jag hörde honom börja prata med någon och trodde att förövaren hade svarat i min telefon, men så var det bara morfar han pratade med.
Frustrationen och paniken tilltog, men då vaknade jag.

Mellanvägen

Varje gång jag har skrivit ett "kritiskt" inlägg får jag ångest i flera dagar. Ja, typ tills jag tar bort inlägget. Jag är ingen debattperson. Alla får väl vara som de vill eller, vem är jag att döma? Tänk om någon blir ledsen/arg. osv. osv.

Mask

Här är en människa som försöker maskera en massa osmickrande egenskaper (som lathet och egoism) bakom ädla föresatser (som att sträva efter äkthet och "vilja göra andra glada"). Fritz vill inte jobba. Han tycker att han gör sitt i samhället genom att göra folk i sin omgivning glada, oavlönat. Bra Fritz. Inget han säger håller. Jag blir upprörd. Mer upprörd än jag vill visa här. Lyssna på dagens Tendens i P1 och sikta boxningssäcken.

Kroppsbild

Sånt här tror jag verkligen funkar om man vill kämpa mot sneda kroppsideal, eller ja, mot förekomsten av kroppsideal över huvudtaget. Så himla bra grej! Det är Julia Skott som kommit på det och driver det.

Djuren

De finns.

Livet.

Jag känner mig suddig och dunkel.

Regel och undantag

Man vet att man befinner sig i baguettens envälde när polarbröd kallas svenskt bröd och mörkt rågbröd kallas tyskt bröd.

Epidemi

Är det något jag bara inte orkar med längre så är det heminredning. När heminredning dyker upp i mitt medvetande på ett eller annat sätt så får jag stora känslor av meningslöshet. Det är synd om människan.

du&jag

det här är den sorgligaste bilden jag någonsin tagit

Du släckte din fimp med foten och rev med dig en bit av la France, jag slängde min i rännilen och den slocknade av sig själv. Vi strandade i varsin utkant och sedan var det inget mer?

Lugn fredagskväll i hemmets trygga vrå, funderar över livet

Faan, det återstår tre snus men tio dagar, hur ska detta gå?
Plus en annan grej: varenda gång jag blir ihop med en kille känner jag mig lite mindre. Ska det va så? Är det kul eller?

Svart ute svart inne svart i hjärta svart i sinne

Skoja. hihi.

gr

jag vill fan inte vara nåns jävla tjej

Filmstjärnestatus

Igår kväll när jag gick ut så stod det en alkoholiserad gammal man och väntade på mig utanför porten. "Quelle merveille!" utbrast han när han fick syn på mig. "Oh là là... Tu veux m'épouser?"
Jag blev jättesmickrad.
På riktigt alltså, han var så gullig.

Världen, alltså

Jag har pinsamt dålig koll på vad som händer i världen. Jag är inte naturligt intresserad. Tyvärr alltså, jag känner att det är lite arrogant, men samtidigt naturligt, eftersom det är det som är närmast en människa som påverkar henne mest och som hon kan kontrollera mest. Jag bryr mig om relationer, vädret och min hyresrätt... Och kulturnyheterna. Teater, författare och nya böcker. Det är lite samma sak som relationer.

Men ibland så översköljs jag av en våg av "vuxenhet" som säger mig att alla vuxna världsmedborgare måste följa nyheterna. Världsläget, politiken, ekonomin... När man spelar TP om 10-20 år så måste jag ju veta vem som var FN:s generalsekreterare i mitten av min ljuva 20-30-års ålder. Exempelvis. Eller så händer det att vissa stora nyheter når mig och jag känner på mig att jag bara måste ha lite koll på detta. Nu till exempel, Ship to Gaza. Har förstått via fejsbok (!) att det har hänt något viktigt i världen. Så jag gick in på DN:s hemsida för att informera mig lite. Men det börjar och slutar som alltid. Jag börjar med att läsa om vem som vunnit tävlingen om Sveriges nya folkdräkt, lite etikettstips från Magdalena Ribbing, fråga psykologen. Tillslut tvingar jag mig igenom en av alla artiklar om den där viktiga händelsen. Känner hur jag försöker memorera det jag läser (utan att lyckas). Och sedan fortsätter jag mitt lättjefulla spår. En intervju med fotografen Annie Leibovitz och några recept. Jag känner mig nonchalant och onyttig.