vi kollar på nåt på tvn på helt vanliga förmiddagar och för varje lessen grej så gråter jag.
om gråten blir skämmig försöker jag alltid tänka på pontus, lustiga saker, nåt helt oväntat lustigt, typ liftarens guide till galaxen, filmen alltså, inte ens så värst bra, fast min brorsa tycker det, den andra brorsan, typ en fallande val, hahaha, restaurangen vid universums slut eller vad fan den heter, han kommer in genom dörren ibland när jag sover över hemma, läser ett stycke högt ur boken med samma namn, som filmen är baserad på dårå, mäh kom igen jag blir ändå bara rörd, och gråter alltså mer, när jag tänker shit han gillar verkligen det här, min bror som jag håller av, som jag håller så högt, min dyrbara, dyraste, okej utan värderingar nu, en fotoram, vit, har fyra sidor, tom, inget fotografi alltså, fyra hörn, eller åtta, om man räknar både insidan och liksom yttersidan av ramen, jag ser den, räknar vinklarna, andas in och ut, ramen sitter fast på väggen med en spik och ett snöre, funkar alltid att tänka logiskt, puh, tårarna borta.