jag sover på ett fält av svarta rön
för städerskorna som skulle byta lakanen
bytte bara soppåse

Soap&Skin

Utveckling minus 4

I begynnelsen hade man inte koll på någonting, och var därför ständigt rädd. Men eftersom man ingenting förstod så var man inte specifikt rädd för exempelvis att känna, man kände det man kände bara. Men med tiden växte medvetenheten om allt. De känslomässiga strapatserna började sätta sina spår. Det var drygt och det gjorde ibland ont. Man blev mer och mer rädd för att känna och började försvara sig med distansering. Tillslut kände man inte så mycket längre, man var stabil. Då kom rädslan för att ha tappat förmågan att känna.
Men nu är jag lite rädd för att känna igen.

Slutsats: fegis.
Den universella världsfajten utkämpas mot rädslan.

Fittlexikonet

Mitt lilla ficklexikon har så ful fonetisk skrift. Det kör inte med vanlig fonetisk skrift för att förklara ordens uttal, utan har lagt sig till med någon enklare, svenskifierad variant. För någon dag sedan fick jag (av en slump såklart) syn på ordet "sexuel". Såhär ska det uttalas: [säcksy'äll]. Denna skapelse är allt utom sexuell, om ni frågar mig. Är det också denna skrift som ligger bakom att vissa svenskar uttalar Levain "LevÄNG"?

Förlåt, ville inte vara besserwisser egentligen.

Jag brukade ha en uppsättning sanningar om mig själv som jag alltid kunde säga utan att tänka efter innan. För jag visste att de var sanna. Jag kunde säga till exempel att jag är en person som måste prata om problem som dyker upp i relationer, eller att jag är ambivalent. Men på senare tid när jag har försökt dela med mig av de här sanningarna har jag känt att de inte känns så sanna längre. Jag har överraskat mig själv så många gånger att jag inte längre vet vem jag är. Det är ganska skönt, tror jag.

HAHA

När ordet "vajsing" dök upp i mitt huvud var jag tvungen att googla det. Då hittade jag den här kommentaren i flashback:

"Jag undrar, vad härstammar ordet "vajsing" från, och hur stavas det? Kan det möjligtvis ha något att göra med tv-profilen Arne Vajse?"

En morgon i Paris

Det är alldeles för tidigt på morgonen, men man har kurs klockan 8.30 i förorten så vad gör man? Man väntar på tåget. Det gör alla andra invånare också. Samma tåg verkar det som. Man skulle nästan gissa att det är nåt vajsing på gång för det är oroväckande mycket folk på perrongen. Så småningom kommer ett tåg. Det är smockfullt. Man får vänta på nästa. Nästa är också smockfullt, men det går ändå inte förbi din station så det spelar ingen större roll. Du känner dig lite svag eftersom du inte har lyckats sova så bra inatt, och dessutom inte hann äta din stabila havrefrukost. Du köper en kit-kat, dels eftersom det är så tråkigt att vänta på tåget och dels för att du känner på dig att det kommer att bli svårt att hålla sig vaken på lektionen. Du känner också på dig att du kommer att bli ordentligt försenad. Det är varmt. Du har redan missat två tåg till eftersom de också var smockfulla. Okej. Jävla skit. Inte så mycket att göra. Bara att försöka hålla sig lugn. Men motivationen till att delta i lektionen är inte längre på topp, om den nu någonsin varit det. Men så äntligen kommer ett tåg som du verkar kunna tränga dig in i. Yes. Du trängs. Tittar upp i taket, tittar ner i golvet, studerar nitiskt hållplatsförteckningen fast du redan kan den utantill vid det här laget. Råkar snegla i någons tidning, råkar snegla i någons urringning, råkar stirra någon i ögonen. Kollar ner i golvet. Upp i taket. Det är varmt och någon 5 centimeter framför dig luktar illa. Det är hemskt. Du börjar må illa. Synfältet blir suddigt och det börjar tjuta i öronen. Du känner att om du inte sätter dig ner så kommer du faktiskt att svimma. Det finns såklart inga sittplatser, ditt huvud har en intimsfär på ca 2 centimeter. Du går av på nästa hållplats för du känner inte för att svimma på tåget. Du sätter dig på en bänk och dricker vatten och andas och tänker att du inte kommer att palla tre stationers trängsel till, följt av två timmars lektion utan paus. Eller en och en halv timme snarare, för lektionen har börjat för länge sedan. Du tycker lite synd om dig själv, men bara ytterst lite. Du undrar om det finns ett smart och korrekt sätt att leva här som du inte ännu känner till, och du tänker på hur schysst det kan vara ibland med storstäder i liten skala plus cykel.

Lidl. Analsex.

Igår handlade jag på Lidl. Jag brukar aldrig handla på Lidl; i en mer principfast period av mitt liv var jag rentav emot det. Men igår behövde jag bananer och senap och hade vägarna förbi ett Lidl i närheten av mig. Man måste ju ha koll på sina omgivningar tyckte jag, och man måste inte, men vill kanske, prova allt åtminstone en gång. (Är tvungen att understryka valfriheten eftersom frasen "man måste prova allt åtminstone en gång" ofrivilligt fick mig att tänka på tonårsdiskussioner om analsex. Förlåt.)
Så jag gick in på Lidl.
Det var som jag förväntade mig, som Lidl oftast är (det har trots allt hänt ett par gånger förr att jag handlat på Lidl. Förlåt.): mycket folk, raserade varustaplar, tofflor bland frukten, bleka överdimensionerade grönsaker, en massa konstiga kakor och godis. Men på Lidl i Frankrike finns även rödvin för femton spänn. Det tog jag. På Lidl i Porte d'Orléans fanns även gulliga gangsterkillar i hoodie, med en pratglad lillebror med chokladgnistrande ögon. Där fanns dock mest personer med trötta ögon, illasittande kläder och skeva väskor som det stod Louis Vuitton och CK på. Med jättestora bokstäver.
Jag kanske går dit igen, kanske inte. Kanske nöjer jag mig med att ha testat en gång. Kanske kommer jag inte kunna motstå de låga priserna (stor burk dijonsenap: 0,8 euro, smaka på den, och så vinet.)
Det är precis som med analsex. Närå, skoja.

Fick ett tips

Fett tungt.

Cash flow

Jag köpte två äpplen för 1,9 euro. Visst, kilopriset var jäkligt högt, men jag ville inte riktigt ta in den informationen. Betalade och log och koncentrerade mig på att säga rätt artighetsfraser. När jag stod ute på gatan igen trängde sig dock en fråga på: Betalade du just tjugo spänn för två äpplen? Ja, det gjorde jag.

Till epic fail

La ligne 1

Jag vaknade när kursen började, åt gröt med tesked. Jag drömde något. Jag tänkte skriva något, men jag vet inte längre vad. Det regnar, nu går jag till biblioteket. Hej då.

Det bästa med allt dåligt är att allt blir så bra när det går över.
När man har varit förkyld blir man euforisk av att känna lukter igen, om det så luktar skit vill man bara jubla.
När man har varit utan internet i 2 dagar hamnar man i extas av att åter kunna kommunicera med världen och bläddra i det oändliga spotifybiblioteket.

Fan Eve, du skulle ha klippt mig innan jag for. Nu blev det raka vägen in på anstalten.

Timjan, curry, dijonsenap och persilja är min nya favorit bland smakkombinationer. Man ska inte förakta slumpens förmåga att leda till succé. Här ovan är en bild på en snygg gästspelare i köket.

Idag har jag haft gott om tillfällen att tänka på allt utom det jag borde ha tänkt på (Ferdinand de Saussure). Jag har bland annat iakttagit en del ord. Till exempel insåg jag hur mycket jag hatar ordet kärring/käring. Det måste vara ett av de fulaste orden jag har stött på i hela mitt liv, både sett till utseende, läte, betydelse och användning. Det är exempelvis inte alla som känner sig nödgade att någonsin använda ordet kärring. Jag tänker att det i allmänhet krävs att man har en viss syn på vissa saker för att man ska ta till just det ordet. Uäh ju mer jag använder det desto sämre mår jag. Börjar tänka typ gubbjävel och gnissla tänder, men inser att det kanske gör mig till en person som inte är mycket bättre själv. Vet inte.

Jag tänkte också på ordet användningen. Det är helt sjukt hur många N det ordet innehåller.

Google translate är dum i huvet. Till att börja med är det jag som är dum i huvet, för jag har börjat köra alla mina tankar genom Google translate. Men när man kör in den enklaste och mest grundläggande av alla tankar, och Google översätter på tvärtomspråket, då är det illa ställt. Jag skrev idag var fan en dryg dag, för det var det, för jag var tvungen att plugga hela dagen, och är fortfarande inte klar på grund av mina koncentrationssvårigheter. Google svarade mig: Aujourd'hui était un jour fucking good. Bra jobbat. Jag tar det som ett hån.

Såhär känns det (inte hela tiden)

« Le chien de la voisine qui est partie en vacances dans le sud de la France où il fait bon vivre lorsqu'il ne fait pas trop chaud ou trop froid et qui est rentrée dimanche matin aux premières lueurs, jour où mon voisin est tombé du toit de sa maison qu'il réparait en prévision des jours de pluie que l'on attend le mois prochain et s'est cassé la jambe, s'est échappé de son jardin et est parti se promener dans le parc où les chats... »

véritable petit beurre

Faktum är att det visade sig vara en svinkall eftermiddag i Paris. Vi hämtade kraft i en gigantisk kyrka, gick flera tusen meter, åt japansk mat och såg gammal far och son bråka i sin minimala bar. Det var kul, men mest var det nog ganska sorgligt. Jag bär på undertryckt ilska, den som bildas när man gör något man egentligen inte vill, och man gör det lite för länge eftersom man inte riktigt fattar att man inte vill. Den samlas i någon okänd depå, men strax vill den UT.

Inatt drömde jag att en person gav mig ett meddelande i sin statusrad på facebook. Han skrev "elin, jag räcker till". Jag drömde att pappa fick en pipa i present. Jag drömde att jag försökte berätta en lång och komplicerad historia på franska, liggandes centrerad på ett stort papper med text.

Idag, i verkligheten, hade jag faktiskt fått ett mail av personen, vi gick förbi två pipbutiker och jag fann mig centrerad och oförmögen att berätta historier på franska.

Suddigt

Det är en luftig och skir dag i Paris och jag är helt lam efter en natt där allt blandades ihop. Jag drömde något men handlade i en helt annan dimension, fast medan jag sov. Jag gjorde något, fast kanske drömde jag bara för jag fick inget svar. Jag drömde något, och det var så verkligt, och sedan visade det sig vara nästan verkligt. Fast på ett annat sätt.

Förlorad

Några tecken på att jag inte är mig själv:

- jag lagar skumma maträtter utan någon som helst röd tråd, som t. ex. pastaskruvar med stekt lök och morötter, timjan, curry, persilja och dijonsenap. Timjan och curry liksom. Curry och dijonsenap liksom?

- jag äter enligt ormmetoden - sällan och mycket. Inte alls likt mig.

- jag godkänner en sunkig pizzaslice som lunch. Har endast hänt typ en gång tidigare i mitt liv, på festival.

- jag köper manchesterbyxor med antydan till bootcut. Ingen kommentar.

Det är spännande att bryta sina vanor.
Jag gissar på att ca 90 procent av mina vanor har med mat att göra.

modebloggen

Jag har alltid varit svag för hårflätningar. Ända sedan mass-flät-psykoserna inför mina uppvisningar och tävlingar med gymnastiktruppen när jag var liten blir jag knäsvag inför detta intrikata hantverk. Eftersom jag har kort hår just nu så får jag lägga upp bilder på ghetto så länge.

Den här är från Alexander McQueens Spring 2010-visning. Kläderna och skorna är också grymma.

Vyer

Vyer behöver man inte fråga om lov innan man fotar dem, de rör inte på sig, och de blir inte besvärade av att fångas på bild. Det är praktiskt.

En vy

En annan vy

Vy från mitt fönster

Vy från Teddys balkong

Klyschig konst V

En vanlig skitdag

Söndag

Det är deppigt att vara sjuk. Att vara förkyld är som att ha ångest, rent fysiskt alltså, det är samma känsla tycker jag. Man känner sig kall och avtrubbad inombords. Man känner inga smaker och inga lukter och det svider överallt. Som på vintern ungefär. Nu har jag varit förkyld i drygt en vecka, och världen har varit minimalistisk och luktlös. I trängseln på tåget en eftermiddag påstod en kvinna att "Ca pue" (det stinker), och det kunde jag absolut tänka mig, men jag kände ingenting. Kanske stank även jag, det var omöjligt för mig att avgöra. Sedan igår har dock några små odörer lyckats nå fram till mitt luktcentrum, och det känns som att få livet åter. Igår kände jag doften av åsna och rostade kastanjer, och nyss blev jag varse hur mitt tvättmedel luktar. Jag firar med att laga linser med timjan och lagerblad, det luktar himmelrike just nu.

Observerat

- Att vara glasögonbärare är ju sällan lätt, och ännu svårare blir det i ett land där man kindpussas hela tiden. Är man då två glasögonbärare som möts och ska pussas så stöter skalmarna lätt ihop, glasögonen hamnar på sned, och bägge parter blir pinsamt påminda om sitt gemensamma handikapp.

- Det här med att äta små yoghurtar hela tiden är inte så illa ändå. Först tyckte jag att det kändes fjuttigt med en (till frukost), men slöseri (med emballage och pengar) med två. En är ju egentligen för lite för att det ens ska vara värt att öppna den. Men om man öppnar två på en gång så går ju hela poängen med småpaket förlorad. Så tänkte jag. Jag saknade helt enkelt ett rejält 1-literspaket som man kan dosera fritt ur. Men nu har jag ätit miniyoghurtar i drygt två veckor och börjar tycka att det är optimalt. Ganska lagom dos när allt kommer omkring, trevligt format, funkar morgon, middag och kväll. Kul att lägga ner typ ett katrinplommon eller tre skivor banan i. Perfekt till efterrätt också. Tricket är att äta med en extra liten sked; då tar det ungefär lika lång tid att få i sig sina 125 g som det tar att sleva i sig sin vanliga halvliter med matsked. I största allmänhet är det här med miniformat något som jag uppskattar i teorin, men har svårt att vänja mig vid. Jag börjar dock tillägna mig de nya formaten mer och mer (små kaffe, små yoghurtar...), och har redan svårt att se mig själv sluta med de små yoghurtarna vid min hemkomst. Jag tycker att the less you have, the more you enjoy stämmer ganska ofta. Till att jag eventuellt kommer att hänga mig fast vid just yoghurtarna finns också en psykogenetisk förklaring: min farfar brukade nämligen äta småyoghurtar till frukost, och som somliga kanske vet har jag en mystisk dragning till allt som har med farfar att göra. Han rökte också. Det kanske jag har sagt.

- Jag har Spotify-reklam på franska nu. Tack. Den där svenska tjejrösten hade verkligen avbrutit mig några gånger för mycket.

Jag har tappat rösten, men Brel hälsar

A ce soir, som man säger

Oktober

Förra gången det blev oktober skrev jag något om oktober. Det har jag inte funderat över sedan dess. Men idag när jag fick syn på dagens datum så kände jag mig tvungen att skriva något på nytt;
1 oktober, så himla vackert. Det måste vara ett av årets snyggaste datum. Just i år är det även datumet då jag flyttar in i Japanska huset, och det är jeudi 1 octobre.

Life is playing.