Livesändning

Just i detta NU ser jag solen för första gången på säkert två veckor. Ba en sån sak, som en av mina fotbollstränare brukade säga.

Perfekt

Säga vad man vill om tv4-intervjun, som jag nyss såg en aning i efterhand, men det här är i alla fall svinbra. Killen som sjunger är lite lik Niclas Olund som jag var kär i när jag var mindre och såg Drömprinsen - filmen om Em ca 25 gånger.

Okej, men nu är det snart fredag i alla fall

Jag försöker hålla modet uppe, men smärtgränsen för kyla, fukt, solbrist och FULHET är snart nådd. Igår såg jag en film som utspelade sig i ett varmt Spanien. Jag grät inombords av ett instinktivt begär att få vara där, där ljumma vindar fladdrar upp under ens kortärmade blus, istället för att som här få ovälkommet besök av isvindar som letar sig upp under ens fula bajstäckjacka. Jag säger bajstäckjacka, trots att den tvunget är en av mina bästa vänner här i svarta hålet.

I Skavlan på TV sa de att all mänsklig ångest bottnar i att vi tänker på framtiden eller på det förflutna. Om vi hade förmågan att verkligen leva i nuet så skulle vi inte ha någon ångest. Det är säkert sant, men omöjligt. Så länge jag kan minnas har jag mestadels levt någon annanstans. Som barn dagdrömde jag om julen från september ungefär, och jag dagdrömde om sommarstället från februari. Det var en trevlig metod. Jag tänker börja dagdrömma om våren och sommaren på allvar nu, bara tills det blir lite roligare att gå utanför dörren.

Okej, det här är jättenegativt av mig, men det är bara en del av min verkliga inställning. Jag gillar livet. Men ibland, när det ytliga i tillvaron liksom blir ett skämt, så måste man få spotta det i ansiktet och bli lite tjurig. Sen går man vidare, försöker göra något kul, försöker tänka fina tankar.

Earthrise

Om jag vill känna svindelkänsla och vördnad inför livet så kan jag tänka på rymden. Eller hur?: inget slår rymden.
Ibland kan det vara svårt att hitta det rätta rymdentänket. Det är liksom så stort, såklart, att det ibland inte går att ta in minsta lilla aning om att rymden faktiskt existerar i sin djupa svärta långt där ute (eller nära). Det är som om man måste öppna en lins i sinnet för att släppa in insikten. Som en kamera, ISO 600, största bländaren en solig dag (tror jag).
När jag tänker på rymden, när jag lyckas ta in en liten smula rymd, då kan jag nästan känna mig religiös eller liksom new ageig. Men jag tror inte att det är så jag menar. Ibland kan tankarna förstås föras vidare in på "något större". Högre makter och gudinnor, men egentligen räcker fysiken för mig. Atom, prisma, vacuum, strålning, omloppsbana. Och stenar, damm, eld bara.

En tid i livet, kanske vid 10års-åldern, var jag extremt fascinerad av rymden. Och rädd. Det var ganska skämmigt, eller iallafall ingen jag pratade om. Men jag kommer ihåg en gång när min kompis sov över på en madrass på mitt golv. Ingen av oss kunde sova men båda trodde att den andre sov. Jag stirrade upp i taket mitt i natten och tänkte på rymden. Ibland kunde alla isande känslor som rusade genom kroppen göra mig så rädd att jag skakade. Det handlade säkert om ensamhet och döden och sånt som man börjar förstå i den åldern. Så hörde jag min kompis snyfta. Jag frågade Vad är det? Gråter du? Hon svarade att det inte var något. Alltså jag är inte ledsen egentligen, jag kan bara inte sova, snyftade hon. Eller, jag är rädd. Jag undrade vad hon var rädd för. inget... svarade hon, eller jag vet inte. det låter kanske konstigt, men jag... nu hulkade hon ... jag är rädd för universum.

Det är så fint bara, och paradoxalt. Som allting. Dubbel ensamhet. Vi pratade aldrig mer om det så vitt jag minns.


Det var Discovery Channel som fick mig på dessa tankar ikväll. NASAs greatest missions åt folket!

Hånet utanför mitt fönster

Fast nu är det fredag och nu jazzar vi loss.

Hjärnan vrider sig några varv kring sin egen axel och livet fortsätter

Ibland känner man sig ouppnåelig, eller nej: onåbar. Man är bland de bästa, kanske rentav den bästa. Men det här är väldigt sällan. Oftast tar man istället allt personligt och tänker anything I can do, you could do it better. Visst, jag är bra, men de flesta andra är lite bättre. När någon gör slut med en på facebook känner man sig först smått förnärmad, börjar undra vem det är som har strukit en från sin vänskapslista, känner sig som en konstig, frånstötande och utstött typ. Sedan börjar man tänka på hur sorgligt det är att man har så bra koll på siffran över antal vänner att man genast märker när den har ändrats. Sedan tänker man igen på vem det kan vara och undrar och undrar tills man blir helt frustrerad. Tänker igenom alla. Till slut kommer man på vem det var och den enda känslan som infinner sig är lättnad. För det var en person du inte har pratat med på 10 år, och inte ens när ni gick i samma klass i högstadiet hade ni särskilt mycket att säga varann. Varför ni har satt upp varann på den här märkliga bekantskapssamlingen från första början är en gåta i sig. Hon gjorde er båda en tjänst genom att avsluta. Det känns skönt. En främling mindre att hålla reda på. Ändå utgick jag från att det var jag som var konstig och frånstötande. Knäppt, detta borde inte få fortgå.

Pampyrer

Något mindre glamouröst utstuderat rostfritt stål.
Söt, visst, sitter med, men har annat i kikaren och ger annat åt kikaren.
Kanske om gatan var just en gata.

Man försöker liva upp livet

Kedjebrev

Här kommer en länk som mest är till epic fail, fast alla nyfikna får förstås titta. Under en av mina ändlösa resor i cyberrymden passerade jag några foton och tänkte: det här skulle nog epic fail tycka om.

http://www2.oakland.edu/shatteringearth/artists.cfm?Art=37

ParkeHarrison

Tisdag

I några dagar har jag varit på väg att skriva en klagovisa till inlägg, men jag har hela tiden ångrat mig eftersom ämnet i fråga tillhör en gnällig bitter tant och jag vill undvika att framstå som en sådan. Idag var det dock väldigt nära att jag skrev ner den här klagovisan, då jag tyckte att måttet var rågat och det fanns så många saker att klaga på samtidigt. Allt sammantaget skulle ha utgjort ett saftigt inlägg. Men sedan orkade jag helt enkelt inte, det kändes väldigt oinspirerande att klaga just idag. Så jag klagade lite i huvudet och bestämde mig för att posta något så positivt som en bra låt istället.

Men: VAFAN DET ÄR HÖGERTRAFIK PÅ GÅNGVÄGARNA, MAN SKA INTE GÅ PÅ VÄNSTER SIDA.

Väntan. Livet. Punkt punkt punkt.

"On passe son temps à attendre. On essaie de tromper l'attente en travaillant, en mangeant, en dormant, en dansant, en chantant... En aimant, aussi, mais on ne fait jamais qu'attendre."

ur Clandestin av Eliette Abécassis

Man ägnar livet åt att vänta. Man försöker undkomma väntan genom att arbeta, äta, sova, dansa, sjunga... Genom att älska också, men allt man någonsin gör är att vänta.

Klyschig konst II

Livspusslet

Mer olikhet

En annan grej. Vissa skulle tycka att det är helt sjukt att ta kort på sig själv. Min mamma till exempel. Hon såg en gång en bild av mig och en person jag hade varit på äventyr med. Hon frågade: Vem har tagit den där bilden? Jag svarade: Jag.

Va? Har ni tagit kort på er själva? liksom.

Har du tagit kort på dig själv? undrade hon en annan gång när det bland mina bilder från sommarstället dök upp en oskyldig snapshot på mig själv som jag tagit för att kunna skicka till min bortresta bror. Så han inte glömmer hur jag ser ut liksom. Jag hade ju klippt mig också. Men det var tydligen konstigt att göra så. Det är nog till stor del en generationsfråga, men den här gången tyckte jag att det ju ändå fanns ett syfte med självfotograferingen. Men ibland tar jag kort på mig själv bara för att experimentera, för att jag tycker att det är kul att testa grimaser, eller för att se hur man kan se ut ur ett annat perspektiv än spegelns. Jag är alltså nyfiken, uttråkad... och kanske lite fåfäng då. Att ta sådana bilder och sedan till råga på allt lägga upp dem i sin egen blogg - kan det bli mer egocentrerat och kanske till och med lite sjukt?

Morsan hajar inte, och det är det många fler som inte gör. Jag accepterar det. Även jag kan tycka att det i vissa fall blir lite överdrivet. Men jag kommer nog snart att lägga upp en bild till på mig själv, mitt ego kräver det. HE HE HE.

Som en avslutande anekdot kan jag berätta följande: För ett och ett halvt år sedan tog jag bussen och flyttade till Frankrike en sväng. Under min 30 timmar långa resa hann jag passera ett antal små städer. Medan jag fortfarande befann mig innanför Sveriges gränser gled bussen förbi en park, precis i samma ögonblick som en svarthårig ensam tjej på en parkbänk la testarna till rätta, böjde lite på huvudet och sträckte ut ena armen för att knäppa en bild på sig själv.

Så här ungefär, fast i parken.

Bara en tanke

Tänk om jag skulle lägga upp en bild här i bloggen där jag och min mamma står och poserar i varsin flashig dress, på shoppingrunda eller på en lyxhotellterass i Honduras (?). Det skulle vara så knäppt. Vad jag vill säga med den här simpla reflexionen är att människor är olika. Det kommer aldrig att komma upp en sådan bild här, oavsett hur mycket jag älskar min mamma.

Upptäckt

Jag är hemskt dålig på att läsa poesi och ändå gillar jag ju poesi, när den är bra. Jag gillar det kanske lite extra när det tillkommer något, som en melodi eller bara ett fantastiskt, oralt framträdande. Vem är expert på fantastiska orala poesiframträdanden om inte Bruno K. Öijer? Jag har länge önskat att få se honom recitera sina dikter live, men aldrig tagit mig tillfälle. Men idag snubblade jag över något som öppnade en helt ny youtube-världsdel för mig. Bruno K. Öijer läser upp sina dikter, det spelas in, DET HAMNAR PÅ YOUTUBE. Såklart. Nu är det bara att låta sig svepas med ut i det transcendentala.

min kärlek flödar.

Spotta? Fy.

Alla bara snackar om spotify hela tiden. Jag vill knappt använda det ordet här för då kommer det kanske att komma hit en massa folk bara för att de sökte på det ordet och inte alls för att de var ute efter att hitta en cool blogg. Då kanske de blir besvikna. Nej men jag känner mig utfryst i spotify-världen för alla hann skaffa det före mig så nu tänker jag inte ens försöka skaffa det. Jag lyssnar på en annan sån tjänst som är MYCKET BÄTTRE. Där lyssnar jag på nåt som jag hade tänkt kolla upp och som jag äntligen kollar upp och det är svinbra.

Nix

"Nobody loves you when you're down and out"
- så himla deppig replik. Den vägrar jag tro på.

Jag har också kompisar i mitt rum

Två gäng, men de är inte antagonister, de gillar varann.

Blod!

En gång när jag var ute och joggade - det var faktiskt idag - så började jag blöda näsblod. Jag snöt mig, sprang vidare, och upptäckte snart att det rann orimligt mycket från min näsa. Störtfloden hade börjat, fördämningarna rämnat. Helvetes skit, jag som hade så skönt flow. Jag stoppade in en papperstuss i näsan och försökte springa vidare, men insåg snart att det var lika bra att vända hemåt. Jag hade trots allt endast en liten pappersnäsduk med mig och den var redan på god väg att bli genomblodig. Ja, så jag gick språngmarsch hemåt med huvudet bakåtlutat och en makaber blodtuss i ena näsborren. Jag fräste och spottade blod. Ett tag funderade jag på att leka actionhjälte och börja bloda ner min scarf, men jag var realistisk och tänkte att jag inte vill förstöra min scarf. När jag kom hem dokumenterade jag det hela för att kunna ha något häftigt att skriva om i bloggen. Fast då hade jag enleverat papperstussen och blodet hade slutat rinna.

Jag bjuder in

Imorse klockan 11 ungefär satt jag i urtvättat nattlinne, asfett hår, frukostrester på bordet och runt munnen, och jag lyssnade svinhögt på min nya favvolåt Go your own way. Då ringde det på dörren. Jag ba "åh nej shit! nån tycker att jag spelar för hög musik jag är typ naken det är jättegrisigt här nej det är nog någon som ska fixa mitt element" I språnget försökte jag skyla min oanständiga uppenbarelse med en kofta. Den hamnade ut och in, men den matchade i alla fall nattlinnet. Elementkillen släpptes in och jag var hur naturlig som helst. När han gick iväg för att hämta ett verktyg slog jag upp fönstret på vädring och började borsta tänderna. När han kom tillbaks igen var jag inte bara iklädd nattlinne, jag stod även och borstade tänderna. Intimt. Elementet är inte fixat. Det måste komma någon mer och titta på det.

YEAH

H to the A to the L-L to the E to the third L to the U-JAAAH!

Jag har just kommit på varför jag har varit så seg, grå, tråkig, trött och bedövad de senaste veckorna: JAG HAR HAFT EN MUSIKSVACKA. Det har inte funnits något jag har velat lyssna på. Jag har stått i butiken och lyssnat på Putumayo och Francoise Hardy, om och om igen, eller så har jag joggat med min gamla utslitna mix. Däremellan har det varit tonfritt. Ibland kan det vara så. Andra gånger kan det vara så att mitt psyke bara inte klarar av de manglande uppåttoner jag brukar njuta mest av att lyssna på och jag tvingas lyssna på något väldigt lugnt, som visserligen kan vara bra, men som inte ger mig den där magiska effekten. Ingen bra låt - ingen bra fest; ingen bra låt - inget leende, ingen dans; ingen bra låt - ingen energi; ingen bra låt - död. Men nu är jag något på spåren. Anna Ternheim och Fleetwood Mac har återuppväckt mig från de döda. Nu är det party.

Enjoy the silence

Hon är lite av en bortglömd idol för mig. Jag har sett klipp nån gång på när hon blir skitförbannad på scen.

Hostcentrum i hjärnan

Jag har drabbats av hosta och verkar bli halvt sömnlös för tredje natten i rad. Förkylningar är jag inte så van vid. Det suger verkligen alltså. Men några saker är lite spännande också, som idag när jag köpte hostmedicin. Jag har inte tagit det sedan jag var liten. På etiketten stod det att medicinen "verkar på hostcentrum i hjärnan, utan att påverka hjärnans funktion i övrigt". Alltså, det var så himla sjukt tycker jag. Jag trodde att hostmedicin verkade i halsen, som balsam för halsen. Eller typ som bedövning. Men hostcentrum i hjärnan! Var sitter det undrar jag och hur hittar medicinen dit? Det var en fantastisk tanke fram till att jag nu, efter tredje dosen idag, måste inse att den faktiskt inte hittar mitt hostcentrum. Det är därför jag sitter här nu, sharing.


Här är jag i denna stund, för att göra ett av mina få blogginlägg lite mer personligt. Jag ser mycket sjukare ut i spegeln än på den här bilden. Kolla! Jag hade tråkigt och klippte av luggen.

Det här är min nyårskrönika

I september var jag rätt så smart, det gick upp för mig när jag bläddrade igenom min dagbok nyss. Detta får sammanfatta 2008 och lägga grunden för 2009:

Sjunken båt utan föregående storm är så jävla onödigt.

Hej en solig dag i januari när solen just går ner

Jag har en känsla av att jag vill vara med och skapa något fantastiskt, ungefär som det kändes varje dag när jag var tonåring och höll på att sprängas. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska gå till väga eller vart ett visst tillvägagångssätt borde leda. Jaja. Jag städar så länge.

Apans knytnäve

Apans knytnäve.

Bild från wikipedia.

Lördag

Jag tror att en kvinna har sin rökpromenad här runt hörnet. Inom loppet av två timmar har hon nu gått förbi två gånger, åt samma håll, med en rykande cigarett i handen. Hon har långt grått hår, svart pälskappa och hon håller cigaretten högt upp.

Redigerat

1. Det där med cigarettinsikten.
2. Mitt lypsyl var trasigt, smutsigt och svåråtkomligt.
3. Jag åkte motorbåt i en otroligt verklig båtkänsla, där båten slog mot vågorna helt verkligt.

Lugnet efter stormen och lugnet före stormen

Efter en fin nyårsafton i jeansens, t-shirtens och den kladdiga läppglamourens tecken sitter man åter på sitt hörn och fryser. Jag och epic fail åt den godaste nyårsmiddagen på flera år, kanske den godaste någonsin: varsin härlig nyfriterad vegoburgare från Zinkens grill. epic fail hade på sig rymliga jeans och trång tröja, jag hade på mig trånga jeans och rymlig tröja. epic fail hade ett nytt rött superläppstift som vi delade på. Vi hade båda läppstiftet på läpparna till att börja med, vi var filmstjärnesnygga. epic fail var från 40-talet tror jag, jag var modern. Sedan upptäckte vi en nackdel med att äta burgare en glamourös festafton som denna: Vi inledde det nya året med röda fläckar - på hamburgerbrödet (fast det hade vi ju ätit upp, så: i magen), på jeansen, på hakan, på någon annan.

Trots den episka döds- och förödelsestämningen här på arbetet partar min själ loss till den här låten och jag drömmer om små luddiga egyptiska snöleoparder i miniformat.