avstånd och förlamning del II

Ça serait
bon
pour
mon
bon
-heur

Bereden plats för livet

Allt i livet kan inte ha en stark karaktär, precis som man ogärna äter pepparrot med senap och wasabi. Därför klipper jag bort lappen ur mina kläder, därför vill jag bo i en stor stad, och därför tänker jag inte låta mitt hem symbolisera MIG. Man måste välja att låta anonymiteten blomma där det går.

avstånd och förlamning

tu aurais pu
et moi aussi ?

Ass out of the wagon

Jag har luktat gubbsvett i gubbpyjamas i två dagar nu. Nu räcker det.



Lös upp hårfettet för nu blir det
pahartey

god juldag

ett hem

Idag hade jag gjort mig "julfin" i min nya kamelfärgade filtjacka, kjol och halsband plus en knorr i håret. Jag blev "uppmärksammad" av min sjuttonåriga lillebror: "åhh Elin, du ser ut som nån från tredje riket. En nazistfru!"
Godjul.

Idag älskar jag alla och är sentimental

Att lyfta

Att lyfta med flygplanet är samma känsla som crescendot i bästa låten, eller som adrenalinkicken när man springer fort eller cyklar spinning, när man ökar mot det mest intensiva ögonblicket. Eller som längtan efter någon timmarna innan man ses igen. Strax innan alltså, alltid strax innan, strax innan allt det bästa.

Att landa, däremot, är som att vakna upp efter en loj dröm, eller som att komma ut på andra sidan ett rus; ganska skönt, men ganska tråkigt. Speciellt om man landar i Sverige i december.

"julstämning"

varning, nu ska jag återberätta en dröm.

Spännande att min första dröm på franska var en mardröm och involverade en italienare.
Jag var i en djurpark, det var som skansenakvariet, men samtidigt som de minimalistiskt gråa och dunkla korridorerna här i Japanska huset. Lamporna slocknade hela tiden.
Lamporna slocknade alltså (igen), och jag kände hur någon närmade sig i beckmörkret. Jag tänkte och ville att det skulle vara M, men hade en obehaglig känsla av att det var någon annan. Jag sa "C'est toi, M?". Personen i mörkret svarade inte men var nu helt nära och började omfamna mig. Jag trevade efter personens nacke för att känna igen hårkvaliteten och känslan av att hålla om en viss nacke, men den här nacken var undanglidande och jag fick kämpa innan jag tillslut lyckades sluta min hand omkring den. Jag kände ett dunaktigt, kortklippt hår mellan mina fingrar: "Non! Ce n'est pas toi!"

tipslördag

Säg någon musik som gör riktigt ont i själen, som nästan är i klass med det här. Jag vill lyssna på det.

jagvillåkahem.

jagvillåkahemjagvillåkahemjagvillåkahemjagvillåkahemjagvillåkahemjagvillåkahem
TILL ER!!!

kommer sällan ensam

Jag hörde hundskall och tänkte att det väl var en hund som var upprörd i en lägenhet, jag vände mig om och där låg en hundaffär.

hej

Älska äldre herrar i eleganta glasögon som tipsar en om kakor när man står framför hyllan i mataffären och försöker välja. Efter det kunde jag till och med se positivt på den rådande iskylan (typ "jag är en hjälte" och "åh så friskt det är"). Nu åker jag till rue de Cléry och äter lamm.

Sa du att livet äger? ah det gör det

Jag dör kärleksdöden. Min själ är uppfylld av kärlek, vemod, hunger och ljuv melankoli. Jag tror att jag kanske har drabbats av spleen.

en sista suck

Det är tågstrejk på linjen ut till universitetet, inställda kurser, ingen motivation, alla börjar åka hem till sina respektive länder och idag vaknade jag upp till ett snötäckt campus. Det är jordens sista dagar. Finns bara en sak att göra och det är att åka hem till Sverige och fira jul. Jag längtar hem, och sen tillbaks igen.

101209

hjärtat är kung

Framtidsutsikter

Här är jag i sommar, när jag sitter och jäser på en klippa, förundras över livets mäktighet och kärleken, och lyssnar på Arab Strap.

Dagens, alla dagar om året

status

Ibland känns det inte som att du tittar pà tv utan som att tv:n tittar pà dig.

mvh,
pà god väg in i den paranoida spiralen

saker man bara inte fattar

Igår lyssnade jag på Gudrun Schyman i Solna stadsbibliotek. Fan vad bra hon är. Hon är rak, snygg, smart och rolig. Det jag inte fattar är alltså varför hon inte är stadsminister.

ma luxurious lifeztyley

överbegåvad

Livet är lite hårt för mig just nu, för jag har en megauppgift att slutföra tills på måndag, och imorgon ska jag besöka Strasbourg, så det är ikväll slutförandet av uppgiften måste ske. Jag ska uppdaga problem och argument i en tio sidor lång text med titeln: "L’hyponymie revisitée : inclusion et hiérarchie". Återbesök hos hyponymin: inklusion och hierarki. Ord alltså, ibland säger de mig ingenting. Men jag brinner inte av exaltering just nu. Jag vet att det finns mycket värre utmaningar här i livet, men var och ens liv är relativt var och ens liv. Jag tycker att den här uppgiften är lite svår.

Men så fick jag syn på ett ord i mitt lexikon som jag tyckte kändes skönt att läsa, och jag tänkte att hädanefter ska det här ordet få samspela med Eves fras "han är bara rädd för starka kvinnor", vid konfrontationen av ett potentiellt nederlag. SURDOUÉ. Överbegåvad. Säger inget mer.

Förutom att jag idag slogs av hur himla fult och töntigt ordet niccokick är. Man kan bara inte använda det. Men det finns inget neutralt substitut! tänkte jag. Och så kom jag på att det kanske är en företeelse man helt enkelt inte bör tala om efter man passerat fjortonårsåldern och ens individuella bäst-före-datum för "niccokick" är förbi.

Present till dig Eve

suget vs. intellektet 1-0

Ibland kommer jag på mig själv med att dagdrömma saker som "åh, tänk om det inte vore dåligt för hälsan att röka...det vore så himla brrrrraaa!" Då känner jag mig som en simpel individ.

om det inte är sant så är det ointressant

ett rent allmänt konstaterande bara, även om bilden kan förleda någon att tro att det skulle gälla något särskilt.

att definiera sanning kan man roa sig med någon annan dag.

extra känslig för vulgärt språk

Eve, vad heter den lungsjuke killen i någon av Miranda-böckerna?
Jag kommer bara inte på det. Typ Vilgot, fast ändå inte.
Jag kom att tänka på Miranda-böckerna härom kvällen. Helt plötsligt stod det klart för mig att det är de som är förklaringen till min fattigromantiska och hopplösa relation till kärlek. Harry och Sigvard och den lungsjuke killen. Han är min favorit. Alla de här "unga männen" har en aldrig sinande kärlek till Miranda, trots att hon inte vill ha dem. De dyrkar henne. De lider i tystnad, men njuter när de är med henne. Och fortsätter att uppvakta.
Det här är sjukt. Någon borde ha stoppat mig där jag låg i min mintgröna rissäck och lät såväl hjärta som huvud förvridas, gång på gång.

Kerstin Sundh är ett geni. När jag kom på den här teorin så var jag tvungen att googla henne. Jag började grina, så mycket tycker jag att hon är ett geni.

i veckan träffade jag mitt livs stora kärlek:

det gjorde lika ont

Mörkt och tyst och: *kras*

Ibland när jag gàr ut i de mörka korridorerna i Japanska huset, exempelvis för att avverka dagens sista toabesök, värma tevatten i micron eller ta en sen dusch, sà tror jag för en kort stund att jag är i Japan. Dà blir jag rädd att jag ska trampa pà en kackerlacka.

På riktigt!

Tänkte lyssna lite på Filosofiska rummet, som godnattsaga ungefär. När jag startade programmet kan man säga att min dag gjordes. Namnen på de medverkande är helt fantastiska: Live Stretmo, Christian Munthe och Kalle Grill.

Lyxigt (igen)

P1's programarkiv är så jävla lyxigt.

Lyxigt 151109

Det är lyxigt att dricka två stora koppar kaffe på morgonen, när man vaknar och är så himla sugen på kaffe. Vem vill ha te?

Tillgången till E är dock lyxigast av allt, jämt.

till e

LYX

okej jag ska komma på tre lyxiga saker från de senaste dagarna att skriva här utan att sluta skriva ingen betänketid alltså det första jag kommer på är att höra min älskades röst igår (alltså elins) rakt in i öronen från mikrofonen i paris till högtalarna i solna det andra jag kommer på är shit jag vet inte kanske fanfanbn jag blir stressad av detta jag har ätit en bulle plus en croissant plus en mörk chokladtryffelkaka idag tre saker på samma dag alltså men det är inte direkt lyx för mig utan mer en vardagssak höhö okej jag tycker typ att det var ett lyxigt beslut att ha på min mina springskor på jobbet istället för mina vita gamla platta tygskor som jag annars har och nu slka vi se finns det ngt mer att snacka om här och nu jag kanske ska använda mina sista pengar till ett biobesök ikväll och det är ju så jävla lyxigt!

pphuuhhh, flåsar, älskar obefogade utmaningar i vardagen.

SNYGGASTE SKIVOMSLAGET EVER

mvh,
exalterad

E, jag ger dig: en fredagskväll i tuben

Métro Brussels, Gare du Midi/Zuidstation, ligne inconnue + Shakira

Lyxigt 141109

Det är lyxigt att dricka te på morgonen, för det betyder att man har fått sova så pass länge att man inte behöver chockväcka sig med en halvliter kaffe (te utan tein är allra lyxigast). Det betyder också att man kommer att tillbringa dagen som en fri själ som har rätt att befinna sig i vilket tillstånd som helst. Trött och slö och trögtänkt om man så skulle vilja. Jag älskar kaffe, men man vill ju välja själv. Te betyder ledig.

Ny kategori = LYX

Jag tänkte öppna en ny kategori här på ghetto. Hittills finns ju bara en återkommande kategori och det är Klyschig konst. Men från och med idag så finns också den förhoppningsvis återkommande kategorin Lyxigt. Jag tänkte ägna mig åt att uppmärksamma tillvarons lyxiga element. Inget märkvärdigt, bara lyxiga grejer man tänkt på. Mitt Episka Misslyckande, kör du med! Den här låten är lyxig, men det första riktiga lyxinlägget kommer om en minut ungefär. Luxe on, folks.

det finns inte bara en bra låt med den här titeln

kokt ägg heter œuf à la coque på franska. ägg à la skal. så himla fint.

Arbiträrt

I underlandet hänger inte sakers mening på om de har en framtid eller inte; all betydelse och sanning skapas och existerar enbart i nuet. Följaktligen kan exempelvis I. från underlandet säga Jag älskar dig till någon, för att hon känner det i just den stunden, och det är sant, medan jordvarelsen A. genom att uttala samma mening, samtidigt lovar att den frasen kommer att vara sann också imorgon, i övermorgon och åtminstone en eller två månader framöver. Troligtvis ännu längre. Och är den inte sann imorgon, i övermorgon och åtminstone en eller två månader framöver, då är den inte heller sann idag.

idag tipsar jag om det här
http://open.spotify.com/album/5HBmdEPIzWtcWwH2JSv7go

Duell

Idag gjorde jag något vågat. På självaste fredag den 13:e plockade jag ut mina kontaktlinser ca 500 meter hemifrån. De hade skavt i ögonen hela dagen och jag var less. Jag smulade ihop dem till en liten gummiboll som jag släppte på marken mitt i en refug, sedan korsade jag två övergångsställen och gick den sista biten hem i en behagligt suddig värld. Jag dog inte. Ödet ville tydligen ge mig några timmar till. Tack.

idag känns världen ytlig och jag arg.
under ögonen har jag superfeta ringar som får symbolisera båda dessa känslor.
hej då ha en kul fredag den trettonde.

ps <3

Med sportlyckan brusandes i våra ådror och badmössorna på huvudet drog vi några längder i bassängen. Sedan gick jag och köpte spanska naturskor, korsade Paris mittplatta och gick en spikrak väg ända hem till mig. Tack för idag, livet.

Livet alltså

Idag är en dag då livet känns stort.
Ännu har jag inte lämnat hemmet, men det var just vad som krävdes för att jag skulle komma ihåg att inse att livet äger. Nu går jag till simhallen och lånar en badmössa. Förmodligen kommer livet att kännas ännu större efter det. SÅ JÄVLA MÄKTIGT.

Mittemot en gayklubb i en rödtapetserad lägenhet med ett rött lexikon och rödvin i en röd känsla i Bryssel

Händelser

Jag åkte buss till Bryssel, det tog 4 timmar. På bussen, på raden framför mig, satt tre unga holländare. De två tjejerna åt sockrigt godis och olika sorters salta snacks under hela resan, läste veckomagasin om kändisar och dieter och spelade Nintendo. Killen satt tyst i rock och läste en mycket tjock bok på fastande mage. Alla tre tvättade då och då händerna med alkogel. Jag satt bakom och sneglade, åt choklad med vitnad yta som inte alls var lika god som den jag åt till middag dagen innan, den som var glänsande, mörk och bitterljuv med apelsin, och så skrev jag drypande dåliga texter med tonårsfeeling, om tonårsliknande feelings. Bakom mig satt två killar som pratade franska. För mig var de ansiktslösa, men det lät väldigt vackert.

Grått väder

Den här morgonen har jag haft några finstämda timmar i sällskap av det svenska vemodet. Jag antar att jag behövde känna lite samhörighet för en stund. Det började med att jag skulle beställa en bok på nätet, Le grand livre de la langue française, men så kom jag tvärtom att tänka på något svenskt. Jag kollade om det fanns någon översättning av Låt den rätte komma in. Det fanns det. Jag kollade upp trailers, och intervjuer med Tomas Alfredson. Jag kollade på trailern flera gånger, jag sög i mig det kompakta mörkret, de iskalla bilderna, den ödsliga musiken och barnens allvarliga blickar. Efter denna session återgick jag till P1, där det helt lägligt hade blivit dags för tolvslaget och dagens dikt. Ensligt klämtande klockor, en lågmäld mansröst och ensamma ord om naturen och själen. Mitt hjärta brast flera gånger om och jag blev varm under ögonen. Efter detta sjönk jag raklång in i den svenska väderleksrapporten, där de verkade ha gett upp alla försök till nyanserade beskrivningar och nu nöjer sig med att tala om grått väder. Det gör de rätt i, "grå" är ett mycket uttrycksfullt begrepp. Ibland är det inget annat än just grått. Jag förstår precis.

En hälsning till min cykel

Nyss stod jag i duschen och spelade upp drömbilder bakom mina slutna ögonlock. Plötsligt kände jag ett starkt begär efter att cykla till havet i sommarkläder. Det finns bara två problem: jag är i Paris och det är så gott som vinter. Jag tänker att om jag någonsin skulle få för mig att stanna exempelvis i Paris en längre tid så skulle längtan efter öppna landskap bli mycket svår.

Men idag skiner solen och det är tågstrejk! Livet leker.

ps. Fredrik, nu blev jag lite orolig, kan inte du gå ner i cykelförrådet och kolla så att han mår bra? Ge honom lite olja om han verkar krasslig. Men inte för mycket bara, lyssna inte på honom om han ber om mer. ds.

bild: www.sydkoster.se

081109

Ett viktigt steg i att göra sig hemmastadd är att åka bort, och komma tillbaks igen.

Klyschig konst VI

Narcissistiskt motiv

man kan också kalla den Fantastiskt motiv

Fransk minidagbok

Mademoiselle, poubelle et lavabo.

Fransk minidagobert

Nu åker jag till Bryssel och plåstrar om mitt blödande hjärta med en tolkdejt och kanske en Leffe.

Det här är typ den roligaste bloggen som finns: http://egosumsara.blogspot.com

det finns ett ghetto

bara någon minut efter erkännandet förnam jag den hoppingivande doften av en molotov cocktail
man måste alltid erkänna

jag känner inte ghettot i mig

du skulle ha varit där, och du också och du och du

HA DEN ÄRAN

När vi skulle fylla 25 beställde jag böcker om palestina på internet, plus en present till dig. Jag hade boken med mig flera gånger och sen i en väska under sängen hos Erika i Zinken. Hon frågade alltid efter att vi hade träffats: Gav du boken nu eller? Och jag svarade: Nej, just det!

Det finns de som gör allt för att bli älskade, och när de väl blir det så blir de livrädda för det ansvar det innebär att handskas med någon annans hjärta, och då flyr de fältet. De här människorna har ofta flykten i blicken, så om man vågar kan man lista ut det här redan på förhand.

it's a fact

Inatt drömde jag att jag stod helt villrådig framför en varuhylla och skulle välja frukostflingor. Vid min sida stod någon form av expert och försökte guida mig till det bästa valet. Det finns ju så många aspekter att ta hänsyn till när man ska välja flingor: pris, sockerhalt, näringsvärde, smak, kvalitet... Slutligen sa experten "Ska jag vara ärlig så är det nog de här som är det bästa valet", och pekade på hyllan med Rice Crispies.

jag sover på ett fält av svarta rön
för städerskorna som skulle byta lakanen
bytte bara soppåse

Soap&Skin

Utveckling minus 4

I begynnelsen hade man inte koll på någonting, och var därför ständigt rädd. Men eftersom man ingenting förstod så var man inte specifikt rädd för exempelvis att känna, man kände det man kände bara. Men med tiden växte medvetenheten om allt. De känslomässiga strapatserna började sätta sina spår. Det var drygt och det gjorde ibland ont. Man blev mer och mer rädd för att känna och började försvara sig med distansering. Tillslut kände man inte så mycket längre, man var stabil. Då kom rädslan för att ha tappat förmågan att känna.
Men nu är jag lite rädd för att känna igen.

Slutsats: fegis.
Den universella världsfajten utkämpas mot rädslan.

Fittlexikonet

Mitt lilla ficklexikon har så ful fonetisk skrift. Det kör inte med vanlig fonetisk skrift för att förklara ordens uttal, utan har lagt sig till med någon enklare, svenskifierad variant. För någon dag sedan fick jag (av en slump såklart) syn på ordet "sexuel". Såhär ska det uttalas: [säcksy'äll]. Denna skapelse är allt utom sexuell, om ni frågar mig. Är det också denna skrift som ligger bakom att vissa svenskar uttalar Levain "LevÄNG"?

Förlåt, ville inte vara besserwisser egentligen.

Jag brukade ha en uppsättning sanningar om mig själv som jag alltid kunde säga utan att tänka efter innan. För jag visste att de var sanna. Jag kunde säga till exempel att jag är en person som måste prata om problem som dyker upp i relationer, eller att jag är ambivalent. Men på senare tid när jag har försökt dela med mig av de här sanningarna har jag känt att de inte känns så sanna längre. Jag har överraskat mig själv så många gånger att jag inte längre vet vem jag är. Det är ganska skönt, tror jag.

HAHA

När ordet "vajsing" dök upp i mitt huvud var jag tvungen att googla det. Då hittade jag den här kommentaren i flashback:

"Jag undrar, vad härstammar ordet "vajsing" från, och hur stavas det? Kan det möjligtvis ha något att göra med tv-profilen Arne Vajse?"

En morgon i Paris

Det är alldeles för tidigt på morgonen, men man har kurs klockan 8.30 i förorten så vad gör man? Man väntar på tåget. Det gör alla andra invånare också. Samma tåg verkar det som. Man skulle nästan gissa att det är nåt vajsing på gång för det är oroväckande mycket folk på perrongen. Så småningom kommer ett tåg. Det är smockfullt. Man får vänta på nästa. Nästa är också smockfullt, men det går ändå inte förbi din station så det spelar ingen större roll. Du känner dig lite svag eftersom du inte har lyckats sova så bra inatt, och dessutom inte hann äta din stabila havrefrukost. Du köper en kit-kat, dels eftersom det är så tråkigt att vänta på tåget och dels för att du känner på dig att det kommer att bli svårt att hålla sig vaken på lektionen. Du känner också på dig att du kommer att bli ordentligt försenad. Det är varmt. Du har redan missat två tåg till eftersom de också var smockfulla. Okej. Jävla skit. Inte så mycket att göra. Bara att försöka hålla sig lugn. Men motivationen till att delta i lektionen är inte längre på topp, om den nu någonsin varit det. Men så äntligen kommer ett tåg som du verkar kunna tränga dig in i. Yes. Du trängs. Tittar upp i taket, tittar ner i golvet, studerar nitiskt hållplatsförteckningen fast du redan kan den utantill vid det här laget. Råkar snegla i någons tidning, råkar snegla i någons urringning, råkar stirra någon i ögonen. Kollar ner i golvet. Upp i taket. Det är varmt och någon 5 centimeter framför dig luktar illa. Det är hemskt. Du börjar må illa. Synfältet blir suddigt och det börjar tjuta i öronen. Du känner att om du inte sätter dig ner så kommer du faktiskt att svimma. Det finns såklart inga sittplatser, ditt huvud har en intimsfär på ca 2 centimeter. Du går av på nästa hållplats för du känner inte för att svimma på tåget. Du sätter dig på en bänk och dricker vatten och andas och tänker att du inte kommer att palla tre stationers trängsel till, följt av två timmars lektion utan paus. Eller en och en halv timme snarare, för lektionen har börjat för länge sedan. Du tycker lite synd om dig själv, men bara ytterst lite. Du undrar om det finns ett smart och korrekt sätt att leva här som du inte ännu känner till, och du tänker på hur schysst det kan vara ibland med storstäder i liten skala plus cykel.

Lidl. Analsex.

Igår handlade jag på Lidl. Jag brukar aldrig handla på Lidl; i en mer principfast period av mitt liv var jag rentav emot det. Men igår behövde jag bananer och senap och hade vägarna förbi ett Lidl i närheten av mig. Man måste ju ha koll på sina omgivningar tyckte jag, och man måste inte, men vill kanske, prova allt åtminstone en gång. (Är tvungen att understryka valfriheten eftersom frasen "man måste prova allt åtminstone en gång" ofrivilligt fick mig att tänka på tonårsdiskussioner om analsex. Förlåt.)
Så jag gick in på Lidl.
Det var som jag förväntade mig, som Lidl oftast är (det har trots allt hänt ett par gånger förr att jag handlat på Lidl. Förlåt.): mycket folk, raserade varustaplar, tofflor bland frukten, bleka överdimensionerade grönsaker, en massa konstiga kakor och godis. Men på Lidl i Frankrike finns även rödvin för femton spänn. Det tog jag. På Lidl i Porte d'Orléans fanns även gulliga gangsterkillar i hoodie, med en pratglad lillebror med chokladgnistrande ögon. Där fanns dock mest personer med trötta ögon, illasittande kläder och skeva väskor som det stod Louis Vuitton och CK på. Med jättestora bokstäver.
Jag kanske går dit igen, kanske inte. Kanske nöjer jag mig med att ha testat en gång. Kanske kommer jag inte kunna motstå de låga priserna (stor burk dijonsenap: 0,8 euro, smaka på den, och så vinet.)
Det är precis som med analsex. Närå, skoja.

Fick ett tips

Fett tungt.

Cash flow

Jag köpte två äpplen för 1,9 euro. Visst, kilopriset var jäkligt högt, men jag ville inte riktigt ta in den informationen. Betalade och log och koncentrerade mig på att säga rätt artighetsfraser. När jag stod ute på gatan igen trängde sig dock en fråga på: Betalade du just tjugo spänn för två äpplen? Ja, det gjorde jag.

Till epic fail

La ligne 1

Jag vaknade när kursen började, åt gröt med tesked. Jag drömde något. Jag tänkte skriva något, men jag vet inte längre vad. Det regnar, nu går jag till biblioteket. Hej då.

Det bästa med allt dåligt är att allt blir så bra när det går över.
När man har varit förkyld blir man euforisk av att känna lukter igen, om det så luktar skit vill man bara jubla.
När man har varit utan internet i 2 dagar hamnar man i extas av att åter kunna kommunicera med världen och bläddra i det oändliga spotifybiblioteket.

Fan Eve, du skulle ha klippt mig innan jag for. Nu blev det raka vägen in på anstalten.

Timjan, curry, dijonsenap och persilja är min nya favorit bland smakkombinationer. Man ska inte förakta slumpens förmåga att leda till succé. Här ovan är en bild på en snygg gästspelare i köket.

Idag har jag haft gott om tillfällen att tänka på allt utom det jag borde ha tänkt på (Ferdinand de Saussure). Jag har bland annat iakttagit en del ord. Till exempel insåg jag hur mycket jag hatar ordet kärring/käring. Det måste vara ett av de fulaste orden jag har stött på i hela mitt liv, både sett till utseende, läte, betydelse och användning. Det är exempelvis inte alla som känner sig nödgade att någonsin använda ordet kärring. Jag tänker att det i allmänhet krävs att man har en viss syn på vissa saker för att man ska ta till just det ordet. Uäh ju mer jag använder det desto sämre mår jag. Börjar tänka typ gubbjävel och gnissla tänder, men inser att det kanske gör mig till en person som inte är mycket bättre själv. Vet inte.

Jag tänkte också på ordet användningen. Det är helt sjukt hur många N det ordet innehåller.

Google translate är dum i huvet. Till att börja med är det jag som är dum i huvet, för jag har börjat köra alla mina tankar genom Google translate. Men när man kör in den enklaste och mest grundläggande av alla tankar, och Google översätter på tvärtomspråket, då är det illa ställt. Jag skrev idag var fan en dryg dag, för det var det, för jag var tvungen att plugga hela dagen, och är fortfarande inte klar på grund av mina koncentrationssvårigheter. Google svarade mig: Aujourd'hui était un jour fucking good. Bra jobbat. Jag tar det som ett hån.

Såhär känns det (inte hela tiden)

« Le chien de la voisine qui est partie en vacances dans le sud de la France où il fait bon vivre lorsqu'il ne fait pas trop chaud ou trop froid et qui est rentrée dimanche matin aux premières lueurs, jour où mon voisin est tombé du toit de sa maison qu'il réparait en prévision des jours de pluie que l'on attend le mois prochain et s'est cassé la jambe, s'est échappé de son jardin et est parti se promener dans le parc où les chats... »

véritable petit beurre

Faktum är att det visade sig vara en svinkall eftermiddag i Paris. Vi hämtade kraft i en gigantisk kyrka, gick flera tusen meter, åt japansk mat och såg gammal far och son bråka i sin minimala bar. Det var kul, men mest var det nog ganska sorgligt. Jag bär på undertryckt ilska, den som bildas när man gör något man egentligen inte vill, och man gör det lite för länge eftersom man inte riktigt fattar att man inte vill. Den samlas i någon okänd depå, men strax vill den UT.

Inatt drömde jag att en person gav mig ett meddelande i sin statusrad på facebook. Han skrev "elin, jag räcker till". Jag drömde att pappa fick en pipa i present. Jag drömde att jag försökte berätta en lång och komplicerad historia på franska, liggandes centrerad på ett stort papper med text.

Idag, i verkligheten, hade jag faktiskt fått ett mail av personen, vi gick förbi två pipbutiker och jag fann mig centrerad och oförmögen att berätta historier på franska.

Suddigt

Det är en luftig och skir dag i Paris och jag är helt lam efter en natt där allt blandades ihop. Jag drömde något men handlade i en helt annan dimension, fast medan jag sov. Jag gjorde något, fast kanske drömde jag bara för jag fick inget svar. Jag drömde något, och det var så verkligt, och sedan visade det sig vara nästan verkligt. Fast på ett annat sätt.

Förlorad

Några tecken på att jag inte är mig själv:

- jag lagar skumma maträtter utan någon som helst röd tråd, som t. ex. pastaskruvar med stekt lök och morötter, timjan, curry, persilja och dijonsenap. Timjan och curry liksom. Curry och dijonsenap liksom?

- jag äter enligt ormmetoden - sällan och mycket. Inte alls likt mig.

- jag godkänner en sunkig pizzaslice som lunch. Har endast hänt typ en gång tidigare i mitt liv, på festival.

- jag köper manchesterbyxor med antydan till bootcut. Ingen kommentar.

Det är spännande att bryta sina vanor.
Jag gissar på att ca 90 procent av mina vanor har med mat att göra.

modebloggen

Jag har alltid varit svag för hårflätningar. Ända sedan mass-flät-psykoserna inför mina uppvisningar och tävlingar med gymnastiktruppen när jag var liten blir jag knäsvag inför detta intrikata hantverk. Eftersom jag har kort hår just nu så får jag lägga upp bilder på ghetto så länge.

Den här är från Alexander McQueens Spring 2010-visning. Kläderna och skorna är också grymma.

Vyer

Vyer behöver man inte fråga om lov innan man fotar dem, de rör inte på sig, och de blir inte besvärade av att fångas på bild. Det är praktiskt.

En vy

En annan vy

Vy från mitt fönster

Vy från Teddys balkong

Klyschig konst V

En vanlig skitdag

Söndag

Det är deppigt att vara sjuk. Att vara förkyld är som att ha ångest, rent fysiskt alltså, det är samma känsla tycker jag. Man känner sig kall och avtrubbad inombords. Man känner inga smaker och inga lukter och det svider överallt. Som på vintern ungefär. Nu har jag varit förkyld i drygt en vecka, och världen har varit minimalistisk och luktlös. I trängseln på tåget en eftermiddag påstod en kvinna att "Ca pue" (det stinker), och det kunde jag absolut tänka mig, men jag kände ingenting. Kanske stank även jag, det var omöjligt för mig att avgöra. Sedan igår har dock några små odörer lyckats nå fram till mitt luktcentrum, och det känns som att få livet åter. Igår kände jag doften av åsna och rostade kastanjer, och nyss blev jag varse hur mitt tvättmedel luktar. Jag firar med att laga linser med timjan och lagerblad, det luktar himmelrike just nu.

Observerat

- Att vara glasögonbärare är ju sällan lätt, och ännu svårare blir det i ett land där man kindpussas hela tiden. Är man då två glasögonbärare som möts och ska pussas så stöter skalmarna lätt ihop, glasögonen hamnar på sned, och bägge parter blir pinsamt påminda om sitt gemensamma handikapp.

- Det här med att äta små yoghurtar hela tiden är inte så illa ändå. Först tyckte jag att det kändes fjuttigt med en (till frukost), men slöseri (med emballage och pengar) med två. En är ju egentligen för lite för att det ens ska vara värt att öppna den. Men om man öppnar två på en gång så går ju hela poängen med småpaket förlorad. Så tänkte jag. Jag saknade helt enkelt ett rejält 1-literspaket som man kan dosera fritt ur. Men nu har jag ätit miniyoghurtar i drygt två veckor och börjar tycka att det är optimalt. Ganska lagom dos när allt kommer omkring, trevligt format, funkar morgon, middag och kväll. Kul att lägga ner typ ett katrinplommon eller tre skivor banan i. Perfekt till efterrätt också. Tricket är att äta med en extra liten sked; då tar det ungefär lika lång tid att få i sig sina 125 g som det tar att sleva i sig sin vanliga halvliter med matsked. I största allmänhet är det här med miniformat något som jag uppskattar i teorin, men har svårt att vänja mig vid. Jag börjar dock tillägna mig de nya formaten mer och mer (små kaffe, små yoghurtar...), och har redan svårt att se mig själv sluta med de små yoghurtarna vid min hemkomst. Jag tycker att the less you have, the more you enjoy stämmer ganska ofta. Till att jag eventuellt kommer att hänga mig fast vid just yoghurtarna finns också en psykogenetisk förklaring: min farfar brukade nämligen äta småyoghurtar till frukost, och som somliga kanske vet har jag en mystisk dragning till allt som har med farfar att göra. Han rökte också. Det kanske jag har sagt.

- Jag har Spotify-reklam på franska nu. Tack. Den där svenska tjejrösten hade verkligen avbrutit mig några gånger för mycket.

Jag har tappat rösten, men Brel hälsar

A ce soir, som man säger

Oktober

Förra gången det blev oktober skrev jag något om oktober. Det har jag inte funderat över sedan dess. Men idag när jag fick syn på dagens datum så kände jag mig tvungen att skriva något på nytt;
1 oktober, så himla vackert. Det måste vara ett av årets snyggaste datum. Just i år är det även datumet då jag flyttar in i Japanska huset, och det är jeudi 1 octobre.

Life is playing.

På min tandborste står det TePe Rak Mjuk. Det gör det alltid, jag köper alltid sådana tandborstar. Jag strävar också efter att vara sådan: rak och mjuk. Mjuk, men rak.

Upprepa rak och mjuk flera gånger i rad i olika ordning, det blir jättekonstigt.

ps. Förresten ljög jag när jag skrev att jag saknar mig själv. För det första är jag ju faktiskt här, för det andra är det bara skönt att slippa sig själv i gammal utsliten variant. Miljöombyte måste vara en av de bästa medicinerna, i sällskap av motion och vänskap. Ja, det beror ju pà vad man lider av förstås, men i allmänhet. ds.

Solen sken på den lilla parveln sedan dag ett, nu är det dag sju

Jag ska bara berätta att det typ är sommar här och på dagarna kan man gå klädd i shorts och t-shirt om man vill, fast det vill man inte, för man vill smälta in och parisarna går klädda i stiliga dräkter och dylikt. Jag har ingen dräkt, men svettas runt i långbyxor och planerar ett eventuellt klädinköp. Varför tog jag bara med mig en t-shirt? Och, ja, varför har jag ingen dräkt?

Det är då man förstår varför man älskar livet

Jag kan inte sluta tänka på hur fantastiskt det är att jag har lyckats stöta på så många fantastiska personer i mitt liv. Och det bara fortsätter. Det är möjligt att jag sitter här och blir lite sentimental, men nej, det är bara ren kärlek alltsà.

Resebloggen

Jag ska stoppa in huvudet här på andra sidan ett tag; alltså i bloggen, alltså i porten till spillrorna av mitt forna jag. Man orkar inte med att vara en icke världsvan person med talfel hela dagarna. En som går vilse när hon ska ut från tågstationen (i Paris, undvik alla stationer som heter någonting med Gare, de är jättestora och om man går ut i fel utgång är man helt lost, den kan nämligen ligga i en helt annan stadsdel än den utgången man borde ha tagit. I allmänhet går det riktigt bra att hitta, och mitt lokalsinne tycks ha utvecklats sedan vi körde orientering på gympan i skolan, men så fort man tror att man är någon och slutar anstränga sig så går det åt skogen). Här inne på ghettoïsation kan man få vara sitt gamla vanliga briljanta jag för en stund. Och måste bara säga att i Stockholm hittar jag asbra.

Jag saknar alla där hemma (inklusive mig själv), men samtidigt mår jag kalas och har det lattjo.

Grävis

Just nu symboliserar vår bloggbild på Grävis Sverige för mig. Så himla fin bild, besitter både svenskt vemod och svensk sval skönhet.

Paris är också jättefint.

Hej dagboken,

Det är många som är ute och reser just nu; Mira är i Thailand, Matilda är i New York, DK är i Hannover, Failen är i Palestina och jag är i Paris.

Jag tänker att jag snart ska sätta mig någonstans och försöka skriva ihop en berättelse om vad som händer här. Till exempel om vilka klichéer som visade sig ha en motsvarighet i verkligheten, eller hur många nära-döden-upplevelser jag hunnit ha (inga, än så länge, trots att jag både har cyklat i trafiken och åkt bil med en främmande man). När man hamnar i en helt ny miljö, med helt nya människor är det lätt att tillfälligt glömma bort vem man är. Man blir lite osäker på hur man gillar att klä sig, vad man gillar att äta, vad man brukar tänka och hur man brukar skriva. Man nollställer sig och bereder sig på att ta emot ett tag, snarare än att ge.

Men snart kommer det.

Eve, kolla vem som låg i min resväska

När min bror var liten ville han bli uppfinnare

Det är mindre än tjugofyra timmar sedan han övertog mina 18 kvm och han har redan tillverkat ett svävande diskställ.

Sedan tipsade han mig om en sida: http://thereifixedit.com/

Au revoir

Det här lägger jag upp bara för att Zohra sa att hon tyckte att det var bra. Då blir jag så glad att jag lägger upp det igen. Dessutom passar det bra, för imorgon flyttar jag till Paris.

Un jour j'écrirai un livre sur toi, et il s'appellera 'Un jour j'écrirai un livre sur toi'. Sur toi et ton frère au terrain de golf. Sur toi, seul dans le bar au-dessus du chemin de fer, tard dans l'après-midi après le boulot. Sur toi en vélo sur un pont d'Amsterdam. Sur toi avec un joint à côté de l'Arc de Triomphe.

Je n'écrirai pas sur toi chez moi, et non plus sur toi chez quelqu'une d'autre.

Mais j'écrirai sur toi tel que je te représente chez toi, assis, les yeux fixées dans le vide, ayant une idée, sortant fumer, pensant à ce que je ne connais pas. Tout en ne répondant pas au téléphone.

Si c'est moi qui t'appelle, saches que c'est parce qu'il me faut de l'information pour mon livre.

Rötter

Bra att ha när man ska lätta från jordens yta.

!!!!!

she´s like the wind (alltså jag)

jag vill vara personlig och ändå hålla det frostade glaset intakt.
okej, listen up, om du undrar, vad jag tänker på, eller nåt:

1. jag äter lösviktsgodis till det svider på tungan. borde inte eftersom jag hade tandvärk i förrgår och åker utomlands om några dagar.

2. min ena katt har klöst den andra katten i ögat så han aldrig mer kommer bli bra i det ögat. tror inte det i alla fall. det måste tvättas varje dag och han hatar det. han smiter iväg. han har alltid börjat spinna så fort hans namn nämns men nu är han tyst. jag blir så himla ledsen av att tänka på att han har ont och jag testar honom, hur han mår, om han vill bli klappad, om han vill äta.

3. igår fick jag ett brev av en gammal kompis. vi pratar aldrig numera. men för 7 år sedan satt vi uppe på nätterna och trodde att vi var matematiska genier, spelade in stop-motion-skräckfilmer i hans webbkamera, var på disco genom att tända och släcka på strömbrytaren till taklampan, hade husdjur med delad vårdnad varannan vecka och värmde frödinge ostkaka i ugnen. åh vad jag grät när jag läste det brevet.

4. faaan vilka fina dagar det har varit denna veckan.

5. jag tycker scarlett johanssons musik är soft och schysst att lyssna på. blackie´s dead på spotify nu! amerikanskt och så, visst, men ja soft och schysst.

6. ska jag klippa mig eller spara ut ett tag?

7. m.m.

Kontrollbehovet

Ibland vet man inte om man ska låta storhetsvansinnet eller självkritiken vinna. Är det en fråga om att vara generös med sin briljans, eller är det en fråga om att skona omgivningen och undvika bortgörelse? Ska jag finnas eller är det bäst att låta bli? Man har ingen koll på läget, och inte ens inifrån sitt egna cyklop klarar man av att få en samlad bild. Man håller inne, man släpper efter, man släpper ut, man sopar ihop igen, man stänger in.

Jailbird

Med tanke på hur dåligt ensamhet kan få mig att må ibland är det häpnadsväckande hur förträffligt man kan ha det i sin ensamhet andra gånger. Just nu är det så himla mysigt här att man nästan mår illa. Det är jag, Koop, mitt skrivblock och mina stearinljus, och jag håller på att spricka av trivsel. Utanför fönstret är det perfekt höst. Jag älskar allt och alla.

Bäst att njuta av stunden.

Ruvar

Igen

Man står framför spegeln på morgonen och försöker tämja samma virvel som man har försökt tämja sedan man började försöka tämja sitt hår överhuvudtaget. Man tänker på bilder av sig själv som barn, där håret alltid står upp lite just på virvelns plats. Plötsligt blir man tacksam över att få stå där, femton år senare, och fortfarande försöka tämja samma virvel. Man hoppas att få tämja den där virveln livet ut.

Halvtid

Istället för att titta på Ernst läste jag Judith Hermann och rökte ännu mer.

När man tänker att det vore mysigt att kolla på någon film såhär en vanlig söndagskväll, och ser att Notting Hill går på tv, och tänker ja, perfekt, så känner man sig så himla matad. Det är precis som när man går i fällan och köper någon skitgrej placerad just vid kassan. Man är rovet som agerade precis så som fienden förutsåg. Man är lurad och köpt. Men ganska nöjd.

Två mäktiga jobb viktigare än man mäktar med

En gång bevittnade jag, i egenskap av tolkstuderande, en rättegång. Ett av mina starkaste minnen från den rättegången är domarens uppenbarelse. Han satt inte alls rak i ryggen med vitt vågigt hår och glasögon på nästippen. Han satt nerhasad i stolen (som för övrigt var en vanlig skrivbordsstol), nonchalant stödd på ena armstödet, klädd i skrynklig kavaj och med skjortan lite uppknäppt i halsen. Förvisso hade han gråvitt hår, men det stod mer på ända än det låg i seriösa vågor. Och så pratade han lite släpande med kraftig stockholmsdialekt, ungefär som Leif G. W. Persson.

Nyss hörde jag en kirurg - en kardiolog - tala i radion. Han påminde mig om den här domaren. Jag kunde förstås inte se hur han såg ut, men jag tyckte att hans röst och sätt att prata var tillräckligt avslöjande. Han gled runt på sjukhuset, och med en lätt blasé röst som tycktes dölja något slags "full i fan-skap" berättade han för radioreportern om sitt jobb. Så var det dags för hjärtoperation, och helt naturligt, utan märkbar självmedvetenhet skämtade kirurgen om att det faktiskt var rätt patient och rätt åkomma, det kunde han känna med sin egen hand, eftersom han kände förkalkningen kring kranskärlen. Det hördes lite skrock och fniss i bakgrunden.

Jag vet inte exakt vad jag vill säga med detta inlägg. Har försökt knyta ihop säcken några gånger nu, men det slutar bara med att jag säger något jag inte vet om jag egentligen menar. Så jag skiter i det här nu.

Världens bästa band

världens bästa finns i så många olika upplagor. ännu bättre.

Jag såg en albinokanin springa över en gräsmatta ikväll.

You're sorry that you're late, you went blind, you got confetti in your eyes

Idag kom jag av en slump över en bild som perfekt illustrerar en dröm jag hade, som jag skrev om i bloggen. Det är ganska konstigt. Kolla 12:e juli den som orkar. Lite konstig är också uppföljningen till det att jag i påskas läste om Tårtan Mopedoz på en väggalmanacka hos mormor (den 20:e april om någon bryr sig). Jag tyckte att det lät spännande; bara namnet är ju helt osannolikt. Men jag tog aldrig reda på mer om fenomenet än det som stod på almanackan, att de "verkar för bevarandet av den svenska kulturmopeden". Då är det ett lite oväntat sammanträffande att jag för ett par helger sedan, då jag sent en kväll irrar omkring på Västberga industriområde för att hitta till en "hemlig fest", går in i den enda befolkade byggnaden jag kan se för att fråga om vägen, och denna befolkade byggnad råkar hysa medlemmar av Tårtan Mopedoz. Just den kvällen hade de sitt "Midnattsruset 2009"! Det är ju helt sjukt, när jag tänker efter.

http://www.moppe.se/Midrus%202009/Midrus%202009.htm

(obs, klart värt ett besök)

Jag cyklade hemåt vid niotiden. Det var även denna gång i slutet av dagen i början av september och därför mörkt. Men nu var jag inte längre på landet sex mil norr om Stockholm, utan i min egen del av Stockholm. Och gatlyktorna fungerar. Och de är många. Men det finns luckor. På en mindre upplyst väg cyklade jag förbi en fotbollsplan med konstgräs, där ett herrkorplag var mitt uppe i sin träning. Plötsligt kändes det som om jag befann mig på en liten ort någonstans i Sverige, snarare än i Stockholm. Till min förvåning fick jag inte ångest av den förnimmelsen, utan tyckte tvärtom att det kändes mysigt. Sommaren är fin och ganska behaglig, men det gömmer sig starkare intryck i höstmörkret.

Jag hatar att dela destruktiva stunder med någon som sedan bara försvinner. Ödsligheten blir så mycket större då. Bubblan spricker när partnern går ur den och sedan står man där, övergiven, blottad och främmande.

Foto: vet tyvärr ej, men ballongmannen är ett av de vackraste fenomenen jag känner till

Man inser att bussen hem går en halvtimme tidigare än man trodde. Man är på landet sex mil norr om Stockholm och man får bråttom. Klockan är lite efter nio och man säger hastigt hejdå, tar sin väska och går. Ute är det i slutet av dagen, i början av september, och därför mörkt. Det är mörkt. Något har hänt med de redan så glest förekommande gatlyktorna, nu är flera av dem otända och bitvis ser man inte alls marken man går på. Så här mörkt kan det väl inte vara. Man springer utan att se någonting. Det är inte långt till bussen. Några av lamporna funkar faktiskt. Man ser inte en enda människa. Inte en bil. Inte ens ett djur. Ingenting som tyder på att man inte är den sista människan på jorden. Man hör inga ljud. Man tittar på sitt armbandsur - går det fel, är det egentligen mitt i natten? Gick jag fel, blev jag uppslukad av en annan dimension? Är det en dröm, är jag död? Man tänker på tv-spelet Silent Hill. Man ställer sig under en ensam gatlykta och läser. Man är ensam i världen. Sedan kommer bussen. - Barn? - Nej, vuxen.

"Jag la mig med ryggen mot hans mage och han la sin arm om mig och höll min hand tills jag inte behövde tänka på honom längre."

3 av livets bästa inom loppet av ca 24 timmar

http://open.spotify.com/user/kamelin/playlist/3jqAxTeHmTPtEENbwpUDDr

= EXTAS

Jag har egentligen inga ord. Men som Pijt sa: det påverkar belöningssystemet, eller som Eve sa: han är fan Jesus. Det är så mycket som är osannolikt. Överjordiskheten illustreras kanske bäst med Nina Simone. Efter Håkan: Mr Bojangles. Efter Sunset Rubdown, annan tid, annan plats, annan konsert, men ändå: Sinnerman. Och dessutom var det fullmåne. Livet är fantastiskt.

Allting som jag bygger upp ska jag riva ner. Och bygga upp.

Ibland kör man den säkra vägen och undviker att utsätta sig för sådant som man vet får en ur balans. Det är ju så jobbigt att sitta i sin ensamhet med hjärtklappning, iskalla fötter och vaga men skyhöga förväntningar. Men så blir man till slut så otroligt less på stiltjen och ordningen och all duktighet överallt. Och man gör plötsligt en grej som man vet kommer att få en ur balans, vilket i sin tur utlöser en rad av beteenden som får en ännu mer ur balans. Man tänker "jag vet inte vad jag håller på med", med ett nöjt flin. Sålunda skapar man vågskvalpet i sitt oförskämt lugna liv. Man håller på med balansdominot ett tag, tills man en vacker dag tröttnar på att trampa vatten med sjögräs i håret och näsan strax över vattenytan. Man längtar tillbaka upp på stranden. Vila. Man börjar göra förnuftiga val igen. Allting inombords lugnar ner sig och man känner sig mer och mer som en vandrande, perfekt skarp kontur. Och viljan att hälla ut ett vattenglas över det hela bara växer.

Ljuva livet

Matilda gav mig den här låten nyss. Jag bara:TACK.
Matilda blåser glas som ett pro och har en hemsida också. www.matildakastel.wordpress.com
Puss.

Lunchlåt + lunch

http://open.spotify.com/track/6WDAtzaXY7d31CkuoxYFcb


Denna lilla räkhög kostade mig 50 spänn. Bara räkorna alltså. Men det var det värt.

Resfeber

Imorse stängde jag av alarmet, somnade om, och vaknade en timme senare. Drömde jag eller drömde jag under denna timme? JAG DRÖMDE. Snoozetimmen är ju den bästa drömintervallen. Bland annat drömde jag att jag glömde att nia en fransk dam... Shit. Jag sa "vous", men sedan glömde jag att böja verbet, så det sa jag i du-form. Detta har hänt irl ett par gånger, och jorden har icke gått under, men i drömmen blev jag röd som en tomat och trodde att jag skulle dö. Det lustigaste var att när jag promenerade hemåt i eftermiddags så fick jag den där starka men ändå diffusa känslan av att ha gjort bort mig. Jag grävde i hjärnan efter ett svar på frågan om vad jag egentligen hade ställt till med. Så bara "Ah, just det, jag glömde ju nia den där gamla tanten!" Fast sedan kunde jag inte riktigt komma på när jag skulle ha pratat med en fransk dam senast, det var garanterat ett bra tag sedan. Efter en stunds febrilt bläddrande i minnesbalken var jag tvungen att konstatera att det bara hade varit en dröm. Hjärnan alltså... Can't live with it, can't live without it.

Lovsång

Vet ni hur bra jag mår när även epic fail sprider sina ljuva ord över denna hemvist? Nej, det går inte att förstå. Om bloggen utan fail är ett ensamt eko är bloggen med fail det framtida kollektiv vi drömmer om. Nej, det stämmer inte riktigt heller... Men om bloggen utan fail är en alien fylld av alienation är bloggen med fail känslan av ett förväntat eko som gav tillbaks något ännu bättre.
Äh, lägg av, det är bästa känslan ba.

vi drar!

SMAKA PÅ DETTA

STUCKATUR
SPRÖJS
LOTS

MUMS VA!

Jag ska flytta in någonstans imorgon. Det betyder bland annat två saker.

För det första att jag just nu tittar igenom mina prylar, samtliga nerpackade i lådor och kassar märkta "blandat". Jag hittar som vanligt gamla skrivböcker. Ni fick just se ett urval från min samling särskilt fina ord. De stod skrivna i en sådan bok.

Det är tre fantastiska ord.

Man kan analysera dem om man vill. Är det till exempelt något särskilt med s-ljudet jag gillar? Eller handlar det om ordens innebörd? Tveksamt eftersom två av orden handlar om inredning, den fasta inredningen i ett hus, finsnickerierna typ, och jag är väl inte direkt intresserad av inredning.

Jag tror det är något med knackningarna som uppstår när man uttalar stuckatur. Stu-cka-tur liksom. Kan inte sluta tänka på det, det blir som musik, som en låt man blir helt besatt av. Och spröjs... hmm... det är iofs coolt att få in så många "roliga" bokstäver i en enda stavelse. Och lots, åh lots. Lots får mig att tänka på pappa och de generationer av sjömän jag brås på i rakt nedstigande led.

Det är så sjukt, varje gång man fastnar i gamla papper och böcker så blir det samma sak. Man sitter oftast på ett golv och tänker vem fan ÄR jag?

Just det, min flytt betydde ju bland annat två saker. Den andra är en hälsning till min stallbroder: att jag snart har ett eget rum där jag kan sooohhooofftaaaaaa och bloggaaaaaaa aaaaaasmmyyyccckkkkeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet

Dagens ord

FÖRMÅGA

Som exempelvis i "associationsförmåga". När man hör det kan man inte tänka sig att det att kunna associera kan vara annat än positivt. Det låter mäktigt. Har man en förmåga har man något kraftfullt.

På franska kan ordet för makt, kraft och förmåga dessutom vara detsamma: puissance

Bara att hoppas på att de är många

"Det säger jag dig Elin, att de glada stunderna i livet, de är fan inte långa."

- Karsten

I stället för

Namnmissbruk

Jag kan läsa det där namnet om och om igen, och för varje gång växer viljan att äta upp det. I början ser det bara gott ut, men efter att ha tittat på det några stunder för länge vill jag sluka det som en bulimiker äter glass med chips. Två förnamn och ett efternamn vill jag trycka in i munnen, svälja utan att tugga, och därefter vet jag inte.

Skulle bara ta lite ansiktskräm

En favorit just nu

att vakna upp i stan

Söndagen började med ett förvirrat uppvaknande orsakat av ett jobb-sms. Därefter gick jag på skakiga ben fram till fönstret för att glänta på persiennen och möta dagen. Det första jag fick syn på nere på gatan var tre skator som hetsigt kalasade på en sladdrig råtta. Det vände sig lite lätt i min mage. Nu ska jag städa och lyssna på Knarket i P1.

att växa upp i skogen

Segundo De Chomon - Satan s'amuse (1907)
Uploaded by Galaxy_Of_Terror. - Discover more animation and arts videos.

- Jahaa, har du en blogg?
- Ja.
- Vad handlar den om då?
- ?

Pingis.

Offwhite

Jag försöker sluta röka. Eller, sluta och sluta - man ska ju inte överdriva, och jag gillar inte att hugga saker i sten, men jag tänker åtminstone återta kontrollen och hålla det på en minimal eller obefintlig nivå. För att klara detta måste jag bli kvitt min inre destroy-känsla, den som tycker det känns skönt att förstöra och förgifta. Jag måste börja identifiera mig med sunda, jordnära människor med bomullsapproach och vitt leende. Det här kanske låter lite konstigt om man bara kastar ett getöga på mig; man kanske tänker att jag ju redan ser sund, snäll och jordnära ut, men faktiskt så identifierar jag mig i allmänhet enklare med alkoholiserade byggjobbare och psykiskt instabila kedjerökare i höghus i förort. Men nu ska det alltså bli ändring på det. Jag ska återgå till det sunda idealet (som jag faktiskt hade en gång i tiden, typ innan jag började hitta mig själv). För att få lite inspiration kollar jag på Sommar med Ernst. Ernst Kirchsteiger måste ju vara bland det sundaste och renaste man kan beskåda, så det verkar bra. Det är underhållande att titta på Ernst, det måste jag säga, men identifikationsbiten är hittills lite svår. Han känns så overklig. Nyss snackade han om "högoktanig getost"...

Interpersonella utmaningar

Varför är man så lockad av att sysselsätta sig med totalt meningslösa quests? Antagligen har jag för lite att göra, och vilket uppdrag som helst som tvingar mig att slå knut på mig själv är en utmaning jag gärna antar. Vilka konsekvenserna blir hör inte till saken, allting handlar bara om att överlista motståndaren och att ändra rutornas position i livets Rubiks kub. Det är lite som att spela tv-spel.

Bye bye, sprouts

A sprout in the darkness

Jag har, som en del i två projekt (1.] Töm skafferiet innan flytt 2.] Grodda mungbönor), groddat mungbönor. I ca 4 dagar har jag med oroligt klappande hjärta tagit hand om, övervakat och sköljt dessa små bönor på deras mörka plats i ett köksskåp. Hela tiden nervös över vilket skick jag skulle komma att finna dem i vid nästa sköljning. Men det verkar ha gått ganska bra, och idag var det då dags för finalen, dagen då jag skulle ställa ut dem i dagsljus ett tag för att låta dem grönska till sig med lite klorofyll. Och så råkar det vara typ första mordordagen på flera månader. Grönska på så gott ni kan nu, små groddliv.

Omöjligt

Häromdagen tog jag en kvällspromenad längs med en stadsstrand. Uppe på vägen fick jag syn på en cykeltaxi, tom sånär som på den unge chauffören som långsamt trampade fram. Det såg lite hopplöst ut på något sätt. Cykeltaxin var till råga på allt täckt av ett överdimensionerat reklambudskap som lydde ungefär Skaffa en utbildning. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, men det var väldigt tydligt att avsändaren (kanske studera.nu?) propagerade för högskoleutbildning. Jag började fnissa. Alltså, cykeltaxichaufför i all ära - och jag är verkligen inte den som nervärderar jobb av enklare karaktär, tycker till exempel att jag själsligen får ut en hel del av att stå och hacka i jorden en hel sommar, tycker att allt räknas osv. - men jag skulle inte ha velat stå där och hacka, eller ännu mindre gå "soprunda", med texten Skaffa en utbildning tryckt på ryggen! Det skulle kännas lite förnedrande. Ungefär som om man själv i egenskap av innehavare av "skitjobb" ingår i reklamen för högskoleutbildning. Ett livs levande varnande exempel.

För övrigt tycker jag att det är förmätet, respektlöst och insiktslöst att betrakta någon annans jobb som skitjobb. Det finns inga skitjobb. Det är ett skitjobb bara om den som utför jobbet tycker det.

Till Eve

Jag tänkte att jag kan bo i det där röda i bakgrunden.

Say it

Ville egentligen lägga upp Writer's minor holiday. Eller House of Vaparaiso. Men men, på youtube får man ofta nöja sig med det näst bästa eller det näst näst bästa. Det är inte alltid så dåligt det heller.

Vad man kan göra i renande syfte dagen efter förgiftning

A.k.a. bakiskur

Ta på sig ett ljust, nytvättat bomullsplagg och kamma håret silkeslent flera gånger i rad.

Jag har en kavaj med axelvaddar. Jag känner mig mäktig. Jag drar. To the place where my heart belongs.

KOOP

Vilket guldkort.

Det är mycket med det administrativa dessa dagar.
Jag sitter i blåbärsbefläckad nattklädsel, blåfrusna tår och ett tahiniprytt flin och bokar flygbiljett. En tur- och returbiljett i vilken jag tänker utnyttja bara turen.

En bra grej av många med området jag bor i är att det finns en liten fiskbutik här. När man går förbi och det luktar sådär fiskigt så känns livet exotiskt.

Att säga att man är törstig när man är sugen på öl är så himla ölgubbigt.
Jag råkade säga det igår.

Jag lyssnar på Nordpolen tills jag blir illamående och får ont i huvudet. Nermanglad inifrån och dränkt. Då är det så jävla bra.

Drömde att jag drack te med mjölk. Tog sista klunken och kände ihopslemmad gammal mjölk glida ner genom halsen.

Jag drömde höjdskräcksdrömmar. Satt på ett tak och var livrädd och kunde inte komma ned. Taket var stort, jag var liten.