Stafettpinne

Eve, kommer du ihåg dagen innan jag skulle åka, i slutet av september, och du skulle snart också åka? Den dagen då vi köpte lunch på seven-eleven och gick till Kronobergsparken och pratade om allt. Det var en så bra dag, och samtidigt så melankolisk. Det känns som att vi såg söndereldade bänkar där uppe på kullen och jag kanske skämtade om att det utspelats en het kärleksscen därpå. Eller så var det något jag tänkte för mig själv en annan gång. I alla fall minns jag att vi försökte förflytta oss för att få sol på oss, för det var som sagt snart oktober och inte jättevarmt. Sista spåren av sommaren innan hösten tar över helt och hållet. Sista sommarspåren, värmen som inte längre är varm på riktigt, som man inte kan luta sig mot - bara det är ju något av det mest melankoliska man kan tänka sig. Hur som helst. Den där dagen sa du att du hade glömt din mascara hos dina föräldrar. Men jag hade däremot just köpt en helt ny, och dessutom hade jag den gamla med mig också. Så jag gav dig min gamla och sedan drog jag. Nu är den nya snart slut och om fem dagar lämnar jag tillbaka nyckeln till mitt rum i Japanska huset och kommer hem. Livet. Eve!